På gymmet, panikångesten var nära så fick gå in och gömma mig på toaletten, börjar med att ha stora tröjan på mig med luvan uppfälld för där känner man sig lite i fred.
Men när det blir för varmt måste den ju av = inget att gömma sig bakom...solglasögon är bra annars men på gymmet....blev att gömma sig på toaletten en stund IGEN men det funkar ju så det får väl vara så.

Om vi hade hunnit säga adjö
Då hade vi hållt om varandra,
Sagt hur mycket vi älskar,
Skrattat åt allt roligt, suckat åt bråken,
Sjungit just den låten, läst den dikten.
Vi hann inte säga adjö
Men våra själar är fyllda av det liv som blev vårt.
Låt Jonas få vila i kärleken och ljuset.
Låt honom få vila i evig frid.

Kroppen och ögonen är trötta, men huvudet är inte trött. Tankar tar över, blir en ända röra, jag saknar min bror, förstår att jag aldrig får träffa honom igen. Allt blir kaos, jag saknar honom så. Det känns som han var det som gjorde att mitt liv var precis mitt liv ! Lina, Jonas lillasyster ! Han lärde mig allt han kunde, det är han som uppfostrat mig till att bli den jag är, och han har lärt mig att vara stark inte låta någon se ner på mig för att jag var i hans ögon den mest perfekta människan som fanns, jag är tacksam för det och mina känslor för honom är domsamma. Min bror är bäst ! Även att jag aldrig kunnat ge Jonas råd om hur han skulle leva sitt liv, för han har alltid vetat vad han velat och viljan var lag! Men jag var där, när han behövde någon då var jag där , lyssnade, pratade och alltid kom vi fram till en lösning! Han lyssnade alltid på mig.
Jag saknar honom så och hoppas han har det bra där han är nu.
Jag hoppas det finns en andra chans, en plats där vi ses igen, då ska jag berätta för dig hur mycket du betyder för mig, att jag behöver dig, tacka för allt du gjort för mig under ditt liv, krama dig och du ska krama tillbaka sådär som det brukade vara, jag nådde bara upp till bröstet på dig och du luktade du, ingen kan lukta så tryggt som honom.
Ska berätta att jag älskar dig och jag går i graven för dig, att jag är stolt över dig och att jag är så glad över att just du är min bror och att du la ner så mycket av ditt liv på mig. Att jag fick va en del av ditt korta liv. Ska tacka dig bror för att du är du ! Sen ska du aldrig få lämna mig igen, och jag ska aldrig lämna dig. Allt ska vara som vanligt igen.

Dagarna går upp och ner, igår var jag ganska långt ner. Grät halva dagen men det behövs ibland , man behöver domdär dagarna då man är nere på botten för att sen resa sig och kunna fungera som vanligt igen.
Fick åka ut till jobbet för att köra mat till ett utskick, skönt att komma hemifrån och träffa lite folk när man haft en dålig dag :)

Mannen på jobbet som betett sig opassande bad om ursäkt igår. Han hade visst fått en rejäl utskällning av chefen...(blev inkallad av chefen i tisdags pga sexuella trakasserier på jobbet, min andra chef visste vad som hänt och gått till högre för att dom tycker det är opassande. Kanske bra iaf då det börjat gå över gränsen)

I sånhär lägen är det också jobbigt att inte kunna prata med Jonas.

Men idag är dagen jag väntat på i veckor, seansen är ikväll! Jag har inga högre förhoppningar men jag önskar, önskar av hela mitt hjärta att han bara kan komma , en liten stund iaf, berätta att det är bra! Säga att han inte hade ont. Vad som helst.

Det är en av de där vackra sommardagarna då luften är varm och skön, solen har lyst solen har lyst från en klarblå himmel hela dagen men nu är den påväg ner. Solens strålar träffar trädtopparna och ett ljuvligt skimmer uppstår. Det ser ut som skogen glöder.
Allt är tyst och stilla.
Det kommer en ung man gåendes på den väl uppstampade stigen. Han går med lätta steg och tar djupa andetagoch njuter av den varma klara sommarluften.
Han har gått här förr, skogen har varit ett andningshål för honom, underbart att ströva omkring , plocka svamp och bara vara.
Han kommer fram till en glänta, ser en stor sten mitt på ängen den ser inbjudande ut. Han går dit och sätter sig ned. Han tänker tillbaka på sitt liv. Det blev inte så långt som han hade hoppats men det har varit innehållsrikt.
Han tänker på nära och kära.
Mamma, pappa, systrarna Cecilia och lina, mormor och morfar.
De har alla betytt så oerhört mycket för honom.
Men med lina har det verkligen varit speciellt.
Han var 6 år när hon kom till världen och sedan den dagen har han alltid tagit hand om henne. Han ler åt sin beskyddande instinkt och tänker på hur han alltid försvarat henne. Och hon honom.
Och Cecilia som alltid försvarat honom och låtit honom vara som han är.
Mamma och pappa, mormor och morfar som alltid stått vid hans sida och funnits där.

Han tänker på sina vänner!
Vad mycket roligt dom har haft. Och vilka äventyr!
Så underbart att ha vänner runt sig som bryr sig om en, det känns skönt.
Så reser han sig upp, tittar bort mot skogsbrynet, ser en stig som han inte sett förut.
Han börjar sakta gå över ängen mot skogen och stigen. Det känns som att det är den han nu skall följa. När han kommer fram till stigens början vänder han sig om en sista gång, sänder ännu en tacksam tanke till alla och höjer sin hand till en hälsning.
Vänder sig åter mot skogen och stigen och börjar gå. Han försvinner in bland träden. Så är han borta.
Kvar står vi medans solens sista strålar strilar ner mellan grenarna, och det som finns kvar är allas minnen.

Vi viskar tyst de orden
Du var det käraste på jorden

Så liten plats en människa tar på jorden, mindre än ett träd i skogen.
Så stort tomrum han lämnar efter sig, en hel värld kan inte fylla det.

Texter ur minnesalbumet från Jonas begravning den 5 juli, gravkapellet i Gamleby

Säkert kort som alltid framkallar ett sjukt känsosvall dock olika ibland blir jag bara jätteglad och ibland gråter jag som ett barn - Håkan Hellström, Det kommer aldrig va över för mig.
Jonas och jag hatar Håkan och sista tiden på jobbet spelades den ungefär 3 gånger om dagen och någon av oss skrek alltid HÅÅÅÅÅKAN ! och höjde volymen på radion och sen sjöng vi som galningar fult och falskt som fan! Jonas sjöng alltid fel vid 24 och sjöng 29 ist.

Jag kommer älska dig när jorden gått under, för jag tänker aldrig dö, nej det kommer aldrig va över för mig.

Vi skulle älska varandra tills jorden gått under och du skulle aldrig dö, nej det skulle aldrig va över för dig.

Dethär är tillägnat mina vänner.
Ni säger att jag är stark, det är NI som är starka! Ni som stannade kvar när ni kunde som alla andra bara försvinna, ni som orkar lyssnar på mig när jag vill prata - tjatar om samma saker dag ut och dag in, ni som finns där även att jag inte alltid är på topp, skiter i att jag ibland är riktigt nere och väljer att vara hemma istället för att gå ut, ni som stannade även att jag ibland gråter som ett barn, som mentalt håller mig i handen dom dagarna jag behöver extra stöd, ni som bara frågar hur jag mår ibland, ni som ger mig en knuff åt rätt håll varje gång jag tänker ta ett snedsteg, ni som försöker förstå mig, som förstår att det är sjukt svårt att förlora sin bror som man var bästa vän med som förstår att jag kommer ha det jobbigt vissa dagar, och just som när jag insåg att många av mina "vänner" inte var vänner utan bara människor som fanns sålänge jag kunde ge något till dom, så dyker carro upp en människa som aldrig verkat rädd för mig även att jag kom in som "hon med den döda brorsan" hon backade aldrig även att hon inte ens behövt finnas för mig utan verkade ta mig under sitt ansvar, se till att jag skulle få det bra. Louise som möter upp om nätterna, som jag vet jag skulle kunna ringa vilken tid på dygnet till, Jonas och mina gemensamma vänner som det räcker med ett telefonsamtal till så vet jag att dom skulle hjälpa mig med allt.
När ni kunde backat som alla andra tog ni istället steget fram och orkar finnas där för mig varje dag, när jag behöver, ni är starka ! Jag är så sjukt tacksam, tacksam för att ni finns och tacksam för att ni har vilja och ork att finnas kvar hos mig <3

Jag förstår känslan jag ger mamma när jag ringer och tjuter och säger att jag bara vill att han ska komma tillbaka, att han har varit borta för länge nu, och att jag nog inte klarar av det längre, jag vill inte mer.
Mamma säger att jag måste kämpa, kämpa ännu mer, hon vet ju hur det är själv
Mellan hyperventilationen och tårarna klämmer jag fram ett viskande varför ?
Varför just min bror av alla? varför blev det såhär ? Varför pratar alla en massa skit ? Varför ska vi behöva gå igenom detta ?
Ska en hel familj varje dag behöva vakna och kämpa för att hålla livslusten uppe och undra varför fick inte jag gå istället?
Varje dag kämpa mot allt skitprat, kämpa för Jonas heder, kämpa för att inte visa att man mår så hemskt inombords.
Jag är bara en liten flicka, en flicka med sin storebror alltid tätt vid sin sida, håller handen för att jag inte ska försvinna i vimlet, klämmer ut information ifall någon varit elak så han kunde göra upp med den, Björn som helt plötsligt fick ett snöbollskrig, eller Rebecca som fick en sån utskällning och Gänget som fick rada upp sig i en busskur efter skostorlek och sen fick en hel föreläsning om att dom aldrig skulle göra mig illa, sov hos mig när det tog slut med killen och jag inte mådde bra, jag som åkte 2 mil när det tig slut med hans tjej bara för att ge honom en kram och bara sitta där, vi sa inget men det skulle bra vara så för vi visste att för tillsammans löser vi allt! Min bästa vän, min trygghet, mitt allt. Nu är jag ensam, jag kan inte prata med min bror om killen som var ett svin (självklart skulle han hålla med och säga att jag aldrig mer skulle prata med idioten) planera julklappar, berätta alla sjuka saker som händer (även att han inte uppskattade bilden till kasslerhistorien) visa alla tårtor jag gjort så han kan gå runt och visa bild på dom och skryt sen.

FAN

Jag vet vad min bror sa sista lördagen i livet, jag är stolt över dig också bror, jag älskar dig också bror, och jag skulle också gå i graven för dig bror, du är allt.