Vi har den nog alla,
Den påminner oss om den vi saknar, det som fattas oss, Dagar då familjer ska vara samlade står den där som en påminnelse, allt blir så tydligt.

den tomma stolen,

, där våran älskade skulle suttit. Retligt står den tom. Det ligger något tungt över det hela, sorg. Idag går mina tankar extra till de som har en tom stol i år, där det satt någon förra julen, det är en tung dag när det är någon som fattas. God Jul på er och ta vara på alla ni har runt er ?

Jag vet att jag får en svår dag imorgon, molnet hänger redan över huvudet, väntar med skuren. Jag har haft svårt i 2 veckor, mardrömmar och har tom börjat gå i sömnen. Förra året grät jag mig igenom hela middagen, det får helt enkelt gå som det går. Klart som fan att man är ledsen en dag som julafton vore konstigt annars. Ta hand om nära och kära man vet aldrig när det är över. Vi börjar med att gå till Jonas imorgon.

Så liten plats en människa tar på jorden, mindre än ett träd i skogen, ett sånt stort tomrum han lämnar efter sig, inte en hel värld kan fylla det ?

När man mår dåligt brukar man få hjälp av ens bästa vän, men i mitt fall har jag själv ställt ner min bästa i marken, med mina egna händer. Idag kom ångesten, ångesten över att du inte kommer tillbaka, den blev för mycket fick åka hemifrån men kom inte långt förrens jag fick stanna och gå ut för att jag hyperventilerade så pass att jag höll på att svimma.
Jag fick åka till min bästa vän och ibland är det som att det undermedvetna mycket väl styr en, väl framme så är det förstört på Jonas plats, sönderslaget. Nu är jag mer förbannad nu jävlar!

18 augusti 2014, det är alltså på dagen 24 år sedan jag föddes, 18 augusti 1990 var dagen då jag träffade dig första gången, inne på Västerviks sjukhus, egentligen fick inte syskon komma förrens på kvällen men ingen hade kunnat få dig att stanna hemma så då åkte med mormor och morfar så fort du kunde.
Du rusade in och slet av mig mössan, svart hår. Jag var allt du hade önskat dig - en lillasyster med svart hår som skulle heta Sara Karlsson. Att namnet inte blev det du ville då gjorde inget, jag var allt du ville ha, och du är allt jag hade kunnat önska!
Mormor pratar fortfarande om det, hur du rusa in och slet av mig mössan och om hur jag var orolig, låg och gnydde, men du la ner huvudet brevid mig och började nynna och hur jag plötsligt blir knäpptyst, du var där, min trygghet, redan från första dagen var du min trygghet! Du skulle ta hand om mig, jag har alltid vetat det. Idag 18 augusti 2014 fyller jag 24 år och du är inte här, du lovade mig att du skulle vara här, du skulle aldrig lämna mig. Nu står jag här, du rubbade hela min balans när du gick, idag den 18 augusti 2014 har jag inte sett dig på 430 dagar.
18 augusti 2014 tillägnar jag dig, den finaste gåvan jag fått i livet, min storebror, min trygghet, min hjälte.

Länge sen jag skrev.
Just nu är jag inne i någon hopplöshet, tomhet, vart är han, det är som ett stort svart hål där han tidigare vandrat, något fattas, tomhet. Ren jävla tomhet.

Jag finner inte ord på känslan när någon vet att jag mår dåligt och bara hör av sig. Det värmer så mycket <3

Ångesten kan ge flera kroppsliga symtom. Det är vanligt att man till exempel

får hjärtklappning
får svårt att andas
blir svettig i handflatorna, på fotsulorna och under armarna
känner som en klump i halsen eller magen
blir torr i munnen
får yrsel
får diarré
behöver kissa oftare än vanligt
känner sig svag i musklerna, darrar eller skakar.
Symtom på riktig ångest, blanda inte ihop stress och dåligt samvete med detta helvete!

Jag ska inte ljuga, dagen har varit jobbig, sjukt jobbig. 11 månader, går igenom dagen i huvudet varje klockslag jag minns det som det var igår. Bilden av min bror i sjukhussängen, fast som svetsad på näthinnan, panikångesten som ett moln över mig, vispa maräng tar en stund måste stå på samma ställe, still, krig i huvudet, Jonas, död, hjärtklappning, synen av min döda bror, skakningar, död, död, han andas inte, ännu mer krig, tårarna bränner, inte gråta här, Jonas död, håret trillar av, min bror kall. Maria frågar hur det är, antar att kriget i huvudet syns, klappar mig på kinden, svarar att det går, kriget lugnar sig. Molnet hänger kvar, väntar med sin skur till ett bättre tillfälle. Ångesten tar mig när han vill.
Maria pratar med mig, det får molnet att krympa, ventilera.
Men molnet är där,jag vet att regnet kommer snart, idag, senare.
Det kommer ösa ner, ångest

ligger på golvet, hjärtat slår så det verkar vilja komma ut ur kroppen, andas, jag kan inte andas, tankar, tänker jag alls? När attacken är över, antingen av att man klarat av att lugna sig eller att man tuppat av pga hyperventileringen, så vet man inte vad man gjort, vad man sagt, har jag gjort detta?

Jag var hos psykologen, innan jag gick dit lovade jag pappa att inte ta emot några piller, inget ångestdempande. Jag lovade, jag tror inte på dessa piller, dessa piller som från första början var dom som förstörde mitt liv, mitt liv är kaos ibland, ett krig i huvudet och ett mörkt moln som följer mig, jag behöver face the fact att min bror är död flera gånger om dagen, men bättre att ta itu med det jobbiga, möta det, ta emot slagen av verkligheten, låta det slå ner mig till marken, inte kunna andas, höra min brors röst "visa dig inte svag, du är härdad, slå tillbaka, se till att deras pannben sitter i nacken" resa mig igen, trasig men starkare än någonsin och slå tillbaka.

Det är min bror som gjort mig stark, jag ska inte göra honom besviken. "Syrran klarar allt! Jag har härdat henne"

Jag hoppas du är stolt när du ser mig från himlen.

16 april 2011 12.30
8.30 vakande jag med ett ryck, farmor är död!
Ringde upp till mamma som inte blev så glad då alla låg och sov, men jag var säker, farmor var ju död! Men ingenting, samma som igår..
Jag hade ingen bil denhär dagen, pappa höll på att byta till mina sommardäck. Morgonen gick 12.15 ringer mamma, jag måste ringa pappa det är nära nu, (mamma kom bara på mitt nummer sådär i all hast) jag ringer pappa och försöker vara lugn. "Pappa du måste åka upp till farmor nu" "är det dags nu?" Att behöva berätta för sin pappa att hans mamma precis ligger och dör var inte lätt, just för stunden nog det svåraste jag behövt göra.
12.30 kommer nästa samtal, det var över. Pappa hade inte hunnit fram. Jag ringde igen pappa stod på parkeringen utanför, han visste "är det över nu?"
Roger hade vetat 5 minuter innan farmor gick bort stövla han in, han hade sprungit. Han visste att det var pågång, kände det på sig.
Jag hade ingen bil, en lördag, bänkade fram och tillbaka i lägenheten, jag ville vara med familjen!
Jonas och min kusin ante kom och hämtade mig, men först skulle vi hämta dykartuber till deras paintballförening.
Sedan styrde vi mot edsbruk ocj farmor. Påvägen fick jag ett sms av mitt ex, eller pojkvän kan inte hållas reda på allt.. han jobbade och undrade vad jag gjorde, skrev att jag var påväg att åka och säga hejdå till farmor för sista gången - hälsa...
Framme så bröt jag ihop, mamma pappa, alla fastrar och de flesta farbröder.
Mamma vill att vi går in till farmor, jag vill men jag vill ha Jonas med mig, Jonas däremot vill inte, men jag frågar ifall vi inte kan gå tillsammans? Han följer med, på varsin sida av sängen står vi och båda gråter, det var första gången någon av oss såg en livlös kropp.
Jag går över till Jonas, han behöver mig och jag behöver honom, där står vi, kramar varandra och snyftar, vi har förlorat våran farmor, 84 år gammal, cancern tog henne efter att ha brutit ner henne.
Jag hör röster viskandes utanför, det är mina fastrar, dom har gått förbi utanför och sätt oss, dom tyckte vi var så fina, fina syskon som tog hand om varandra i sorgen, kramades sådär som bara han kunde, mitt huvud vid hans bröst och ena armen runt mig medans jag mer krampaktigt höll om honom, jag behövde tröst samtidigt som jag var tvungen att ge. Men jag hade Jonas där,bara han var där var jag trygg och jag visste att han tog hand om mig, han var den jag behövde.
Mamma kom in och krama om oss båda, jag klappade farmor över ansiktet och sa hejdå, hon var fortfarande varm! 3 timmar efter. Hon hade så hög feber att den inte hunnit gå ner, febrig och gul.
Begravningsbyrån kom, stoppade okänsligt ner henne i en liksäck och körde iväg henne man kunde se näsan, magen med alla tumörer och fötterna sticka upp när dom bar henne förbi oss där vi satt och drack kaffe.

Idag, 16 april 2014 7.30 började min morfars operation, njurcancer.
Njuren ska bort, tumören ligger nära kroppspulsådern som har blivit en risk.
Om det inte blivit något ändrat är op, klar om ca 30 minuter.