Konstig, ena stunden skrattar man sen är det bara som att vända på handen så stortjuter man och vankar fram och tillbaka i lägenheten och skriker till sig själv att det inte finns någon mening och att man vill dö. Sen tillbaka till ett läge då man bara är helt tom, varken glad, ledsen, arg, besviken - Inget.

Kan inte sova, ligger och tänker på vänner jag en gång haft men har insett att det bara var när dom behövde mig, Inte nu när jag behöver dom. Vänner man trott har stått en nära, som jag trodde faktiskt brydde sig om mig som visat sig bara brytt sig om sig själva. Det känns ensamt. Men det gör mig mer tacksam för dom som istället klivit fram, riktigt gamla vänner som hör av sig, bara frågar hur man mår, som bryr sig även att dom blir ledsna bara av att fråga. G
Tänker på Jonas, hur han hade funnits för mig om det varit någon annan än han som gått, han hade gett hela sin själ, han hade gett upp sitt liv bara för att se till att finnas för mig, han hade kommit hit och sovit bredvid mig, lagat mat - självklart hans köttfärssås! Sen hade vi bara hittat på konstiga saker. Tänker på mamma och pappa, mamma hade det jobbigt idag, mormor och morfar, Micke som är ensam. Cecilia - min storasyster som är ledsen idag och jag kan inte hjälpa henne och säga att allt ska bli bra, livet är åt helvete, jag vill ha tillbaka min bror NU och få tro att livet är något underbart.
Jag vill inte sakna mer, jag vill inte fundera på varför jag helt plötsligt inte duger åt vissa vänner, jag vill inte se min familj ledsen, jag vill inte se deras hjärtan i spillror, jag vill att min bror ska vara här. Sova bredvid mig sådär som för bara lite drygt 2 månader sen, direkt utkommen från fyllecellen (som jag inte alls var stolt eller glad över), luktar bakfylla och har köpt med sig en tonfisk baguette som stinker ännu värre ! Jag vill ha min bror tillbaka

Nu har jag feber, bara det blir minnen som jag sedan blir ledsen över.
När jag var liten inte mer än 2-3 år så hade jag över 40 graders feber och låg och yrade och dom såg inte mer än mina ögonvitor, då satt Jonas på madrassen som jag låg på och försökte prata med mig och grät och var så orolig. Och när jag var 12 och hade körtelfeber så smög han och pappa in i omgångar när dom trodde jag sov bara för att känna på min panna ifall jag hade feber. Han tvingade tom in sin nya flickvän att hälsa på mig när jag låg där som ett anorektiskt svettmonster.
Jag saknar dig Jonas, något så fruktansvärt.

Idag åkte jag hem till Gamleby och som vanligt kollar jag brevlådan och där låg det ett stort kuvert ifrån begravningsbyrån, jag förstog direkt och skakade hela jag när jag tog upp brevet.
Minnesalbumet från begravningen.
Jag ringde mamma som var hos sin kompis och mamma bad mig komma bort men jag svara bara att vi fått minnesalbumet idag och mamma frågade ifall jag var ledsen så hon kom hem, när hon kom hem satt jag på stolen och hyperventlierade och stormtjöt. Det började innan jag ens hunnit få upp brevet.
När jag väl fick upp det så började jag med att läsa vartifrån han fått gåvor, det gick inte fort i bläddringen ! Fyran vad jobbigt det var, men tack ! Verkligen tack till alla som skänkt olika gåvor till minnet av Jonas ! Ni ska förstå hur stolt jag är över honom för det är sjukt så många som han någonsin berört på något sätt !
Fortsatte senare med albumet, jättefint men för jobbigt.. fick åka och jobba efter det. Dragan sprang och tjatade på mig om att jag va i någon drömvärld, jag hörde inte ens att telefonen ringde fast jag stod bredvid den.
Jag berättade inte vad det var som gjorde mig så borta.
Jag älskar dig brorsan !

Ska fortsätta med vad som hände den där dagen.
Jag fick sms av mamma att jag skulle ringa hem så fort jag kunde och att ambulansen var påväg och pappa skulle följa med. Så jag ringde hem, fick inget svar, ringde igen och mamma svarar och säger att jag ska komma hem jag förklarar för mamma att det inte går för att jag jobbar men hon fortsätter och säger att min syster är påväg för att hämta upp mig
- Nää mamma, det går inte jag måste ju jobba (jag förstår egentligen vad som hänt redan)
- jo Lina, du måste, det är försent, din bror är borta.
- nä mamma, nä mamma, nä mamma, nä mamma
Hon ber om att få prata med Johan som jag jobbade med och jag räcker över telefonen och han tar den och lägger huvudet lite på sned för att få veta vad det är och jag klämmer ur mig " Jonas är död" där föll hans haka ner till marken och han pratar med mamma och jag bryter ihop jag varvar att skrika min bror är död, han är död, jag vill dö, jag vill inte finnas mer, jag har ingen bror, jag backar in i en liten vrå mellan frysen och ugnen och skriker hysteriskt samtidigt som tårarna sprutar.
Johan kommer och försöker få ut mig ur hörnet och jag faller till marken, Micke som jobbade sin första dag kommer in från lunchen och frågarnvad som hänt och jag skriker min bror är död min bror är död, Johan och Micke får upp mig och in i en stol på kontoret där Johan håller om mig och jag fortsätter skrika som en galning att jag vill dö.
Chefen kommer in och frågar vad som hänt
- han är död ! Han är död
- vem ?
- min bror är död ! Jag har ingen bror han är död !
- Jonas ?
- ja min bror är död, han är död !
- nä
- jo han är död!
- nä men lina så får du inte säga..
- han är ju död !
- hur vet du det ?
- mamma ringde, han är död jag har ingen bror mer !
- nä..
då fliken Johan in - han är död, jag har pratat med Marie.
Då sätter sig chefen mittemot och gråter hon med och jag fortsätter tjata mina fraser.
Jonas förra tjej var också på jobbet, hon hörde mig och förstod direkt, jag har hört från några som var i restaurangen den dagen att dom aldrig hört ett sånt skrik som det som kom från henne. Jag minns hur hon gick förbi kontoret när jag satt och skrek och jag är ledsen att hon fick veta på det sättet... Men hon har sagt " när jag hörde lina skrika så visste jag, jag visste vad som hade hänt"
Jag hörde min syster i hallen tog min mobil och sprang, tappade telefonen tillbaka plocka upp den och sen till syrran som skriker " vad är det som händer lina !?" Han är död ! Han är död ! Vi har ingen bror mer han är död ! Jag fortsätter mitt tugg hela bilfärden och Cecilia säger att jag inte får säga så, och upprepar att hon inte förstår, samtidigt skriver jag lika hysteriska osammanhängande meningar till en kompis på fb-chatten, dom ångrar jag också..
Vi kommer hem och möter ambulansen med blåljus och hoppet tänds, "om dom har blåljus måste han ju leva" hoppet slås till marken så fort vi kommer ur bilen, våran bror är död, jag faller ihop på gatan och skriker - vad har han gjort !? Han. Skulle alltid finnas där, varför varför, han lovade att alltid finnas hos mig, han har lämnat mig. Jag bara skriker och ligger där helt ledlös som en pöl, pappa och en brandman kommer och lyfter bort mig från gatan och jag springer in och spyr. Ut igen till alla där brandmännen försöker lugna mig.
Vi måste in till sjukhustet men ingen kan köra, en granne som har jobbat inne på akuten kommer förbi precis ochnhon kör oss, syrran väljer att ta sin egen bil och pappa åker med henne för att hon inte ska vara ensam.

Vid hjorten vänder jag mig till mamma " det är över nu, han är borta"
Jag har alltid känt av Jonas och vetat när saker hänt honom, jag gissar på att dom slutade kämpa med att få igång honom då, dom skulle försöka hela vägen in sa läkaren.

Vi kommer fram och här brister sjukhuset något hemskt !
Vi kommer in på ett litet rum och hela familjen sitter på en brits och grannen på en stol, hon tog hand om oss så bra , vilket var tur eftersom ingen annan lyckades med det, efter en bra stund kommer en läkare in tar oss alla i handen och säger att Jonas är borta.
Sen bara sitter han där och stirrar
Jag frågar vart Jonas är och han säger att han är där inne
Jag vill gå till Jonas !
Det ska du få
Ja men jag vill gå till honom nu, han vill att jag ska vara hos honom, kan jag få gå till honom nu.
Jag får inte ens ett svar...
Mamma tjatar om att jag måste bli sjukskriven, han bara tittar på oss, tills grannen säger men gå och skriv ett intyg då! Jag uppger mitt personnummer och han börjar bubbla om att vi kan få tabletter om vi inte kan sova på 3 nätter.
Det vi alla minns är att han hade blåöga. Sen fick vi sitta där, alla var ju förstörda och dom lämnade oss i det där akutrummet.
Tyvärr blir historien värre, men nu känns inlägget lite långt och man ska ju orka läsa också, så,resten av skit bemötandet och när jag äntligen får gå in till Jonas får jag nog skriva imorgon...

Jag behöver aldrig vara rädd mer, aldrig orolig. Jag har redan förlorat det viktigaste i mitt liv det jag älskar mest. Jag behöver inte vara rädd för att dö, den dagen det är min tur kommer jag välkomna det med öppna armar för jag vet vem jag får träffa igen och det är värt mer än så mycket annat. När jag lämnar detta så behöver ingen vara ledsen, för jag kommer inte gå härifrån besviken, jag kommer lämna med lycka över att få träffa min andra hälft - bli hel igen för halva jag är borta jag längtar efter den dagen jag får bli hel igen.

The botten is nådd.
Trodde varkligen att jag varit längst nere i skiten, ett par år sen när ett förhållande tog slut. Det var inte själva saken att det var slut utan att jag hade fått gå igenom en hel del skit och fått höra mindre snälla saker som gjorde att det var sjukt svårt att ta sig upp. Men inser nu att jag då ändå flöt på ytan.
Jonas hjälpte mig väldigt mycket under den tiden, han gjorde allt för att jag skulle bli bra igen men nu är det för att han är Bora jag mår såhär och han kan inte vara här och trösta mig och säga att det löser sig.

Tänkte fortsätta berätta vad som hände sen, men det blir ett långt inlägg som jag förhoppningsvis orkar skriva ikväll efter jobbet

Denhär dagen har inte varit bra, inte någonstans ! Började med en panik ångest i morse, Louise gick ut en sväng med mig och det blev bättre.. en stund. Hela jävla dagen har varit som ett krig i huvudet varit nära på att bryta ihop på jobbet flertal gången och tårarna har bränt i ögonvrån. Igår var det också jobbigt, känns inte som att jag kommer klara det. Jag har tur som har Louise, hon mötte upp mig efter jobbet även att hon ska upp jätte tidigt ! Jag tror det är så att chocken och förnekelsen börjar gå ur, det är så tomt. S a k n a d Jag vill bara ge upp - jag vill inte leva utan honom.