16 april 2011 12.30
8.30 vakande jag med ett ryck, farmor är död!
Ringde upp till mamma som inte blev så glad då alla låg och sov, men jag var säker, farmor var ju död! Men ingenting, samma som igår..
Jag hade ingen bil denhär dagen, pappa höll på att byta till mina sommardäck. Morgonen gick 12.15 ringer mamma, jag måste ringa pappa det är nära nu, (mamma kom bara på mitt nummer sådär i all hast) jag ringer pappa och försöker vara lugn. "Pappa du måste åka upp till farmor nu" "är det dags nu?" Att behöva berätta för sin pappa att hans mamma precis ligger och dör var inte lätt, just för stunden nog det svåraste jag behövt göra.
12.30 kommer nästa samtal, det var över. Pappa hade inte hunnit fram. Jag ringde igen pappa stod på parkeringen utanför, han visste "är det över nu?"
Roger hade vetat 5 minuter innan farmor gick bort stövla han in, han hade sprungit. Han visste att det var pågång, kände det på sig.
Jag hade ingen bil, en lördag, bänkade fram och tillbaka i lägenheten, jag ville vara med familjen!
Jonas och min kusin ante kom och hämtade mig, men först skulle vi hämta dykartuber till deras paintballförening.
Sedan styrde vi mot edsbruk ocj farmor. Påvägen fick jag ett sms av mitt ex, eller pojkvän kan inte hållas reda på allt.. han jobbade och undrade vad jag gjorde, skrev att jag var påväg att åka och säga hejdå till farmor för sista gången - hälsa...
Framme så bröt jag ihop, mamma pappa, alla fastrar och de flesta farbröder.
Mamma vill att vi går in till farmor, jag vill men jag vill ha Jonas med mig, Jonas däremot vill inte, men jag frågar ifall vi inte kan gå tillsammans? Han följer med, på varsin sida av sängen står vi och båda gråter, det var första gången någon av oss såg en livlös kropp.
Jag går över till Jonas, han behöver mig och jag behöver honom, där står vi, kramar varandra och snyftar, vi har förlorat våran farmor, 84 år gammal, cancern tog henne efter att ha brutit ner henne.
Jag hör röster viskandes utanför, det är mina fastrar, dom har gått förbi utanför och sätt oss, dom tyckte vi var så fina, fina syskon som tog hand om varandra i sorgen, kramades sådär som bara han kunde, mitt huvud vid hans bröst och ena armen runt mig medans jag mer krampaktigt höll om honom, jag behövde tröst samtidigt som jag var tvungen att ge. Men jag hade Jonas där,bara han var där var jag trygg och jag visste att han tog hand om mig, han var den jag behövde.
Mamma kom in och krama om oss båda, jag klappade farmor över ansiktet och sa hejdå, hon var fortfarande varm! 3 timmar efter. Hon hade så hög feber att den inte hunnit gå ner, febrig och gul.
Begravningsbyrån kom, stoppade okänsligt ner henne i en liksäck och körde iväg henne man kunde se näsan, magen med alla tumörer och fötterna sticka upp när dom bar henne förbi oss där vi satt och drack kaffe.

Idag, 16 april 2014 7.30 började min morfars operation, njurcancer.
Njuren ska bort, tumören ligger nära kroppspulsådern som har blivit en risk.
Om det inte blivit något ändrat är op, klar om ca 30 minuter.

Sitter vid köksbordet, six white horses, 1000 bitar och det kommer aldrig va över för mig om och om igen och tårarna rinner. Sista veckan har varit helt hysterisk. Tårar tårar och en skvätt ångest på det. Hjärtklappning, skakningar och hyperventilering. Jag går detaljerat igenom dagen i huvudet 14 Juni 2014. Jag vet vad jag skrev till folk, vad jag sa i telefonen, vad jag skrek på gatan, läkaren med blåtiran, källa rummet, vita filtar, Jonas , lukten, pappas blick, hur jag gick där med kockkläderna och höll pappa i handen, hur jag tjatade på läkaren, sköterskan med håret, poliserna, förhöret, armbandet, tårarna, polisens känslokalla sätt, hur jag inte vill lämna Jonas, husrannsakan, frågor, spyan, telefonsamtalen, lämna beskeden, förstöra folks liv, Micke, mormor, morfar, tårarna, jag vill dö, promenad, skogsvägen, ensam, jag vill dö. Sen sakta hur man börjar kämpa, vi är överlevare, jag är en överlevare, livet funkar man lever i förnekelse och energin kommer från chocken, sover, sover, sover orkar inte hålla mig vaken, Jonas säng, hans lungvätska, jag sover på det, sova, sova, slappy, hatten, kläderna, sova, blommor, sova, ta emot blommor, tårar sova, ta emot blommor, tårar, vänner, tårar, sova vänner, familj, vänner, familj, vänner, det som fick mig att överleva, att vilja leva, familjen och vännerna, tack för att ni fick mig att välja livet.

Rörigt inlägg, men så är tankarna, välkomna in i mitt huvud.
Vad kan man göra när ett hjärta blöder?

Carpaccio, Jonas satt på en av stolarna ute i matsalen förra våren och åt hjortcarpaccio, han berättade att han åt en förrätt, hjortcarpaccio med lite olika grönsaker på och den var så god, jag skivar carpaccio, just en sån han åt, när han satt där ute i matsalen, jag ser föreställande min bror på stolen, han skrattar, jag vill se honom skratta en gång till, åh jag vill ringa Jonas! Han är död, hjärtat slår inte längre, mitt hjärta däremot slår fortare, säker så fort att det hade klarat av att syresätta hans kropp också, vi har inte jonas kvar, han är död. Död, bilden visar sig, bilden på min brors livlösa kropp på sjukhuset, hjärtat som slår sådär fort är ångest, här går inte få en ångestattack, hans lila öron, vicka på tårna lina!, blå stripor som slingrar sig upp från bröstet upp mot min brors ansikte likt perfektion, vicka på tårna förhelvete! Chiwaz hår, pappas tårar, vicka! Mammas chock, syrrans tysta snyft. Vicka på tårna då! Min röst viskande i hans öra, jävla jävel, vicka vicka, ångesten lägger sig, men stannar kvar likt ett regnmoln i en teckad film, skuren kommer en annan dag, en dag jag har tid, den vräker på allt och jag konmer bli så tung av allt regn att jag inte klarar av att stå.

Idag kom skuren, 2 timmars gråt.
Tänk vad en carpaccio kan göra.