Det blev inte som jag tänkt mig, efter farmor gick bort har jag varje julafton tänkt ja det kanske är sista gången vi alla är här, men då har jag tänkt att mormor och morfar är gamla, inte fan kunde jag tro att det skulle vara Jonas!

Direkt när jag vaknade började jag gråta, gruppen för oss som förlorat syskon hjälpte lite och vi började dagen med att gå till Jonas och göra fint och tända ljus, allihop och chiwaz fick också följa med.
Påväg hem så frågar en kille ifall vi har en tändare eller tändstickor de var också där och fixade, han fick en av mina. Jag har så många nu när jag behöver tända ljus, en i varje jackfickan minst och en i bilen.

Middagen är precis avslutad och jag fick väl i mig någonting, såfort jag satte mig började tårarna.. Jonas och jag satt alltid bredvid varandra på julafton, viskade och retades med alla, sen delade vi på ägghalvorna, jag åt alltid mer ägg en Jonas och när jag skulle peta över sista gulan så fick jag något i stil med "men vafan nu orkar jag inte äta fler" men nu låg äggulan där på tallriken det kändes som att den låg där och hånade mig, en jävla äggula och den fick mig att bryta ihop en två och tre gånger. Tillslut tog jag dendär förbannade äggulan med tårarna strömmandes ner för kinderna fortfarande helt ljudlöst som under hela middagen och leta reda på chiwaz.
Det var som att uppleva de första dagarna efter bortgången om igen.
Det värsta jag varit med om på länge! Tårarna bara fortsätter rinna, i sånhär läge blir det så påtagligt. Min bror är död och jag ska behöva sakna honom hela livet. Det är orättvist!
Det enda jag önskar är min bror tillbaka jag skulle ge mitt liv bara jag fick träffa honom en gång till!
Sen blir det dominoeffekt, det känns som jag förstör för alla.
Jävla ägg
Jävla jul

Ett år sen, man vet ingenting, man anar ingenting, från det ena ögonblicket till det andra.

I lördags var det ett halvt år sen Jonas gick bort, avled, dog. Källa det vad man vill.

Jag jobbade till 22 åkte till Jonas och tände ljus efteråt.
Och sen hem till pappa som fyllde år, vägen hem var jobbig, grät hela vägen hem.

Jag ville så gärna ha en kram, bara en kram och så vet jag att det är omöjligt, jag kommer aldrig få dendär trygga krämen igen.
Oftast med en arm, jag i brorsans brösthöjd med huvudet vilandes på bröstet, ofta då gråtandes, och han med ena sin arm runt mig, hårt.
Och där fick jag stå, hur länge jag ville, ibland räckte en snabb kram som att visa jag är glad att du är okej (som vid bilolyckan) andra gånger i något som kändes som evigheter (alfs bortgång).
Men jag är glad att vi hade den relationen, vi kramades för att visa att vi tyckte om varandra och Jonas sa ofta att han älskade mig och skulle gå i graven för mig.

Och där satt jag i bilen, ledsen och ville bara ha en såndär jävla kram som skulle få allt att kännas bra igen, för bara han fanns så skulle allt ordna sig. En önskan en så jävla lätt önskan som en kram från min egen bror! Och omöjligheten, allt jag önskar är min bror, och min enda önskan kan aldrig uppfyllas...

Jag vet inte ifall jag berättat, berättat att jag redan i maj visste att Jonas skulle gå bort 14 juni. Fast inte på det viset, jag har så länge jag kan minnas fått veta saker innan det händer även att jag inte kunnat säga exakt vad som kommer hända.
Farfar som gick bort och farmor, och varje gång det hänt Jonas något jag har vetat.

Sätt människor som inte längre är i livet, pratat med dom på konstiga sätt.

Vaknade en morgon i maj med 14 juni på hjärnan, åkte hem till mamma och sa att jag trodde hunden skulle gå bort 14 juni, att jag fått det datumet till mig. Hunden blev dålig 13 juni och jag säger då till mamma att det inte är än, det är bara den 13:e... Om jag hade vetat.

Den 14 juni dör min bror.
"När jag dör ska jag spöka för dig"
"Nä gör inte det, jag kommer ju bli rädd"
"Jo jag ska spöka som fan ska jag"

Och självklart är han här! Han har vaknat fram och tillbaka i son lägenhet och lagt fram nödvändiga saker åt oss vi letat efter, smällt i skåpen när jag bett honom komma ,ändrat min klocka (typsikt jonasskämt) hälsat på en gammal flickvän från gymnasietiden som jag jobbar med nu, även hennes dotter har börjat prata om spöket och någon tavla med en fisk på som inte hänger där den ska (Jonas med stjärntecknet fisk) öppnat skåpsluckor hos mig när jag ska sova och hans parfym luktar överallt där han vill visa oss saker, alltid är det något i närheten när det börjar lukta lancome hyponese homme.

Mormor och morfar bor i hans lägenhet och senast imorse började draperiet låta och gunga, tillslut frågar morfar ifall mormor gått och lagt sig igen. Mormor hade aldrig gått upp och chiwaz låg och sov i hallen.

Jonas tyckte heller inte om när jag blekte tänderna då han hoppade ? Bakom mig där jag satt, Carro som då också var här blev lite skrämd, även Louise har varit med när han både gått runt i mitt rum och satt sig i fotöljen som han alltid satt i och som knarrar något så sjukt! Och den gången vi hade fest och skålade för Jonas och allt på bordet sveptes omkull, han fick då en grogg och vi lyssna på Johnny Cash hela kvällen, så han fick vara nöjd.

Så han spökar för mig, och jag är inte alls rädd!
<3

Sitter hos mormor och morfar, kom på en sak som jag vill berätta, Jonas läkare har fått sluta.

Idag är det 5 månader sen begravningen var, jag vaknade sent, var nästintill orörlig fram till 10-tiden.
Gjorde mig iordning och mormor morfar och Micke kom, jag gick undan, jag var svag vilket jag inte ville visa för dom, jag behövde vara stark för dom.

Jag gick upp till Jonas, krampaktigt höll jag hans hatt medans jag såg mig själv i spegeln och tårarna forsade, idag var dagen min bror låg i kistan och vi skulle säga hej då för sista gången, min brors kropp, död, i en träkista.
Jag följer inte med! Tanken kom som en blixt från klar himmel. Jag följer ju inte med på begravningen, det kändes som ett bra alternariv, tills jag kom på att man inte kan svika sin bror så.
Mamma kom upp, sa att det var dags att åka medans jag viska "jag kan inte, jag klarar inte dethär"
"Vi åker och gör dethär tillsammans"
Dags att dra på sig masken, för mormor och morfars skull, jag behövde finnas för dom, väl framme sprang jag nästan upp till kapellet, Jonas var ju där! Möts av en antikvit kista med metallhandtag, familjen hade varit eniga, det var precis den han skulle ha! Den hade hade sagt själv ifall han kunnat. På kistan de vita blommorna med de blåa inslagen som vi valt, det var fint. Fick inte tänka på vad vi egentligen gjorde.
Begravningen började klockan 11. Klockorna ringde och Johanna inledde med att sjunga How I wish you were here, sången så vacker, Johanna så vacker, kan se Jonas nöjda leende "hon sjunger för mig". Han avgudade hennes sångröst! Bagravningen fortsatte med tal och musik, jag är nöjd, vissa saker var med som vi inte bestämt vilket jag är missnöjd med men i stora hela kan jag inte säga att jag är annat än nöjd, tårarna kom fåtal gånger, dom rann ljudlöst ner för kinderna, så varma, brännande. Jag höll mormor i handen hela tiden och det blev dags att lägga blomman, kommer inte ihåg så mycket från det. När allt är slut och vi ska ta vårat sista farväl svimmar mormor framför kistan, jag får precis tag i henne, lilla tunna mormor!

12.15 får alla andra komma, fastrar och farbröder , vänner nya som gamla ! 75 personer kom efteråt!
Jag var där, hade lovat att vara där och möta folket, ta i hand och tacka för att dom kom jag var där men huvudet var någon annanstans. Mamma stannade med mig, ville inte att jag skulle vara ensam

Vissa gick bara in så hej då och gick, andra satt hos honom i timmar, en av hans bästa vänner klarade inte att gå in förrens jag tog honom i handen gick in frågade ifall han klarade det nu, han nickade, jag släppte handen, han bröt ihop, föll ihop på golvet och skrek, bredvid min storebror på golvet.
Hela tiden spelades Johnny Cash på cdspelaren.
Endel frågade varför just Cash, andra bara log, Cash var så mycket Jonas det kunde bli!
När kapellet började tömmas tog jag mamma i handen, vi promenerade över gräsmattan hand i hand. Hem till familjen, hem från Jonas döda kropp, med våra egna delar av Jonas inom oss.

När orden inte räcker till

En dag för någon månad sen då jag åkte hem till mamma och pappa.
Mamma pratade i telefonen och pappa och jag satt vid köksbordet och drack kaffe.
Det var en av domdär dåliga dagarna för pappa, det syns, ögonen är blanka och ansiktsuttrycket sorgset.
Att sitta och lyssna på när en pappa berättar i detalj hur han såg på när hans son dog och inte vilken pappa som helst utan MIN pappa som berättar historien om när MIN bror dog och veta att han tar på sig så mycket skuld för det, det gör ont. Pappa kunde inte ha ändrat på något men ändå dendär skulden.

larmcentralen bad pappa vända på Jonas till framåtstupa sidoläge och pappa sprang ner och öppnade dörren åt ambulansmännen och sprang upp med den ena, när dom kommer fram till dörren flämtar Jonas, andningen är harklig och lungorna töms, min far står och ser hans sons sista andetag, hur han kämpar mot döden och förlorar, helt maktlös kan han bara stå där och se när kroppen töms på liv. Kvinnan som var med pappa upp säger direkt "det är försent"
Självklart sitter det på min fars näthinna
"Jag vände på honom och han dog" meningen har jag hört många gånger.

Och lika många gånger har jag förklarat för pappa att det inte var vändningen som fick Jonas att gå bort, att Jonas bara var trygg över att känna att "pappa är här nu". För hur gammal man än är så kommer man inte ifrån att mamma och pappa är trygghet! Och vi vet att det inte hjälpt att ambulansen varit tidigare, det var redan försent vi hade inte kunnat få tillbaka våran Jonas, möjligtvis något annat.
Sitta och lyssna på när pappa berättar allt i detalj med blanka ögon och klumpen i halsen är hårt, man önskar att man skulle ha något bra att säga, men det finns inget, jag kan bara sitta där med honom, sitta där med vårat kaffe och nöta samtalen, finnas för varandra, för ingen förutom vår familj kan känna den sorgen vi bär på, saknaden vi ska leva med.
"Jonas var våran" - Micke

Pappa fick vara med om ditt första och ditt sista andetag, Jonas.
1.3.1984 - 14.6.2013

I flera dagar låg jag och sov i Jonas säng, med ansiktet i den torkade vätskan som lämnat Jonas lungor. Inget lakan då det var det dom bar ut honom i till ambulansen. Med hans hatt och kläder och min gamla gosedjurshund slappy.

Det tog mig 1.5 timme att skriva dethär och jag tycker själv känslan förmedlades dåligt. Men om 15 år när jag ska gå tillbaka hoppas jag kan känna.

Dålig uppdatering men ska ta tag i det nu, just nu befinner jag mig i onda cirkeln.
Saknar Jonas
Blir ledsen
Får mardrömmar
Sover dåligt
Får huvudvärken från helvetet
Saknar Jonas ännu mer
Och så går det runt.

För några veckor kom jag på att jag handlar , handlar för att förtränga. Handlar för att ha något att längta efter våra glad över några minuter. Handla funkar inte det blir bara en massa slösade pengar! Nu kan jag dock fokusera på att köpa julklappar.
Jul...
Förbannade jävla jul. Förra året satt vi och pratade om att både jag och Jonas kunde varit borta och rös och kände tacksamhet över att vi båda klarat oss.
Fyfan för julafton i år...

Tränar gör jag också för att tänka på annat, men det blir fel också! Träna 2 ggr om dagen varje dag är inte bra någonstans, men det funkar för mig, funkar för att koppla bort en stund.

Fick förra veckan höra att ryktet att Jonas tagit överdos (självmord) går bland servera chaufförerna, (Jonas och min gamla arbetsplats leverantörer) konstigt detdär, hur folk kan prata om saker dom inte vet. Jag blev fly förbannad, dom som pratar slå veta att min familj börjar bli trötta på dethär och mer tecken på att folk pratar rent ut sagt SKIT kommer bli anmälda för förtal.

Och just det ! För kanske 3 veckor sen ringde mamma och grät, och min tanke blev nej inte en till! Men nej! Jonas lån, som MpPappa hade gått i borgen för täcktes av försäkringen ! Dom betalar ut hela summan vid dödsfall, en sån lättnad!
Försäkringen gäller ej
* självmord
* sjukdomar du vetat om (dödliga) 6 månader innan du täcknat försäkringen.
* missbruk av alkohol, droger eller läkemedel.
Räcker det som bevis äckel ?!
Vi kommer aldrig berätta för utomstående vad som hände med Jonas, så slutpratat? Knappast!

Mamma fick vara med om kanske det värsta hittills (dock ändå inte då jag anser att vissa trampat över den tröskeln sjukt många gånger) då en säger att det kanske var bäst så, och frågar ifall Jonas medicin finns kvar för denne skulle behöva...

Tur att jag inte var i närheten!

Just nu är det väldigt mkt att skriva men har upp mer senare
* psykologbesöket
* tatueringen
* gravstenen
* pappas samtal
Lovar att det kommer nu ett varje dag!