15 Juni, dags att berätta för mormor och morfar. Vi valde att vänta då vi inte var klara hemma förrens runt 22-tiden och tyckte att vi kunde låta dom få sova en natt iaf.

Polisen kom hem till oss såfort vi åkt från sjukhuset, husrannsakan tog ungefär en timme.
Lampor och allt skulle ju skruvas ner.
Min morbror kom för att vi skulle åka ut till mormor och morfar men valde som sagt att inte göra det.

Påväg ut till mormor och morfar manade mamma på att vi måste vara starka och gick egenom vad som skulle göras om det skulle gå illa, pappa skulle ringa 112, medans jag höll koll.
Det behövdes aldrig, kroppen är så konstig att man inte tar in allt samtidigt . Väl framme är det jag som ger beskedet, det var inte planerat men det var jag som kom in och mötte mormor och hon blir sådär glad som alltid
- NÄMEN LIIIINA
Jag går fram till mormor och kramar henne, backar och säger åt henne att sätta sig ner, hon ser chockad ut men vi börjar gå mot köksbordet och hon undrar vad som hänt , samtidigt som morfar kommer ut i köket. Jag ber dom igen sätta sig ner men så envis som mormor får vi tjata hon sätter sig ner så säger hon bara är det Gizmo?
Och vad jag önskar att jag kunde sagt till henne att det var hunden!
Nä, och samtidigt som jag säger det är Jonas så förstår mormor själv då alla andra står framför henne, morfar visste redan när vi kom in han kan på samma sätt som jag veta saker i förväg.
Mormor skriker bara hysteriskt nej,nej! Inte Jonas nej!
Morfar är helt vit, helt tom, det tar en lång stund innan tårarna faktiskt börjar rinna på honom.

Min morbrors reaktion dagen innan när mamma ringer
- Jonas är död
- VAD I HELVETE SÄGER DU !?
han var hos oss på 30 min.

De närmsta dagarna efter spenderar vi ute hos mormor och morfar med min morbror.
Det var hemska dagar, jag försökte vara stark för mormor och morfars skull, dom behövde mig medans jag själv bröt ihop var 10:e minut.
Mormor har efter det gått ner 9 kg, från 58 till 49, hon är nästan lika lång som jag.
Det tog hårt på dom, Jonas har alltid varit mormor och morfar-sjuk, han älskade dom så sjukt mycket och jag tror ifall det ens är möjligt att dom älskade honom ännu snäppet mer! Vår mormor och morfar har alltid varit fantastiska mot oss. Och som deras ända barnbarn så får jag nog lov att säga att vi blivit bortskämda.

Att gå och vara stark för dom samtidigt som det bara skrek i mig "han lämnade mig, han lämnade mig, han lämnade mig, jag kommer bli ensam, när mamma och pappa är borta så kommer jag vara ensam, han lämnade mig, han lovade att han skulle finnas för mig för alltid, han lämnade mig, mina barn kommer aldrig få träffa honom, han kommer aldrig få träffa mina barn, min nästa pojkvän kommer aldrig få träffa Jonas" jag var förstörd men jag kämpade för mormor och morfar och jag tror det hjälpte mig också, att inte gå ner mig helt, inte bara tycka synd om mig själv hela min familj går egenom samma sak, finns inte tid att bara tänka på mig själv. Och det tror jag var bra.

Jag saknar dig bror och jag förstår inte att det gått 5 månader, det känns som jag pratade med dig igår <3

5 månader utan min älskade bror, han skulle aldrig lämna mig. Saknaden är enorm

Vissa dagar förstår jag vad det innebär med att min bror är borta, det är hemskt.

Idag har jag varit och flyttat mormor och morfar.
När jag höll på att rulla ihop en av mattorna ropar jag ut till morfar och vi börjar skratta, börjar gå utåt och möter mon morbror som också börjar skratta, hänger skrattandes upp mattan på mattställningen och någonstans där slår det mig "dethär är varför du kämpar varje dag, dethär är orsaken till att du fortfarande lever"

Jag lever för min familj!
Min mormor och morfar som bara har mig som barnbarn i livet kvar.
Min morbror där jag är det enda syskonbarnet i livet kvar.
Min mamma som bara har mig i livet kvar av sina barn.
Min syster som bara har mig som levande syskon kvar.
Jag som är pappas lilla flicka.

Jag lever för dom ! Vissa av dom säger att dom inte skulle klara det utan mig, och jag klarar det inte utan dom.
Dom där jag kan vara mig själv, dom som gått egenom helvetet med mig, dom som inte tycket någonting jag säger är konstigt eller att det är konstigt att jag skrattar och för den delen kanske gråter 10 sekunder efter. Dom som är mina ! Min familj.
Det var skönt att få den tanken, nu vet jag varför jag fortfarande lever och varför jag försöker kämpa, det är min familj inklusive Jonas jag lever för Jonas också, jag vet att det är vad han hade velat. Även om vissa dagar är kantade med dåligt samvete över att jag lever när han är död. Varför jack te gör någonting åt det, jag vet ju att han inte hade fortsatt leva ifall det var jag som dog " om det var du som hade dött lina, då hade jag inte haft något barn kvar för Jonas hade inte klarat det" jag vill inte klara det för jag vill inte att folk ska tro att det jag gör är lätt, som att jag skiter i honom men jag vet iaf min anledning till varför jag fortfarande lever och det räcket för mig.

Kärleken till och från min familj gör att jag vill leva!

Istället för ett lugnt gråtande slutade det i hysteri, hyperventilerande, skrikande. Sen blir jag helt slut.
Och ja under sånna attacker får jagnpgot psykbryt då jag inte kan kontrollera mig.

Som tur gick det över fort.
Livet kommer ibland och ger mig en smäll över käften. Ibland blir det för mycket, ibland gör jag säker jag i efterhand ABSOLUT INTE är stolt över, men det som hände nu lättade mig nog lite istället och jag ångrar det inte.

Att gå hemma ovh inte ha något att göra är en plåga - inget att syssla med = mer tankar.
Det är inte så att jag inte vill tänka på min bror, men ibland har man inte orken att ännu en gång förstå att han inte kommer hem mer, ingen mental styrka till att bryta ihop och sen komma igen

Idag är en dag jag inte vill förstå, jag vill inte förstå att man bror är död
Dagarna jag inte förstår är så mycket lättare, dagar då det går in i huvudet utan att ens toucha hjärnan och sen försvinner sen med tanken att man ska ringa Jonas och berätta dendär roliga som hände.

Nu är det kört, jag gråter. Det är inget hysteriskt gråt dom kommer inte så ofta längre, jul kan jag kontrollera mig men tårarna bara forsar, men det är annorlunda på det ledsna.

Jag saknar honom hela tiden

För 4 månader sen, exakt denna tid, gick jag in till min döda bror, han låg där på en sjukhussäng, med en sjukhusrock över sig och sen inlindad i ett överkast. Det luktade hans parfym i hela rummet, och död, en blandning. Jag gick fram till min bror satte mig vid hans vänstra sida vid hans huvud med pappa bredvid vid hans bröst, mamma på hans högra sida vid huvudet och min syster på högra sidan i höjd med hans bröst. " jävla jävel" viskar jag till Jonas. Pappa håller sin hand på Jonas bröst och upprepar, "jag fattar inte" och "det kan inte vara sant" jag ser förtvivlan i min pappas ögon samtidigt som tårarna börjar rinna. Jag däremot gråter ingenting längre, jag är tom. Vi viskar till varandra när vi pratar , nästan som vi tror att Jonas ska bli störd.

Mamma är i chock, kommer inte ihåg att hon säger mer än "min lilla pojke" och att hon tänker ta med Jonas hem. Cecilia mon storasyster är ledsen, han hade börjat få det så bra, kommit ifrån jobbet som gjorde honom sjuk, det var slut med tjejen och han skulle nu hitta någon och skaffa familj med!
Hon gråter "han skulle få det jag har, barn och en familj" "allt skulle ju bli bra nu".

Jag klappar Jonas över huvudet och hårstråna lossnar, han är sådär feberkall. Det ser precis ut som att han sover, blå stripor slingrar sig upp från bröstet där överkastet slutar, upp på halsen men slutar straxt under hakan. Öronen är lila. Ansiktet så fint, inte ett tecken på att det inte längre finns något liv i kroppen.

Min bror har ett hårstrå från hans hund på halsen, jag låter det vara.

Cecilia vill hålla Jonas i handen och frågar ifall hon får, klart säger vi och börjar fumla fram hans hand.

Mamma klappar Jonas över ansiktet, tills hon inte klarar att vara kvar längre.

Andra gången jag går in till Jonas har jag fått hans armband som jag krampaktigt håller i handen springer fram till honom och kastar mig över honom, jag ligger över bröstet på min bror, vänsterarmen så långt under honom som jag bara kan i samma hand håller jag armbandet, jag gråter - hysteriskt. Dom vill att jag ska gå, jag vill inte, jag måste - polisen ska undersöka Jonas kropp, jag pussar min numer kalla bror i pannan och går, lämnar min bror ensam.
Det är sista gången jag ser honom.

Om ni visste vad mina ögon sett, mina händer och läppar vidrört, och mitt hjärta känt.
Gå in i ett rum, se sin döda bror, klappa hans huvud och kind pussa hans svala panna.
Hjärtat brister , exploderar, om man skulle lyssna noga skulle det nog vara så man kunde höra det spricka sönder.

"Jag skulle inte kunna leva utan mitt syskon"

Vi har alla någongång hört det, jag har sagt det "utan dig skulle inte jag heller finnas" direkt när jag fick veta att Jonas dött skrek jag " jag vill också dö"

Det jag skriver nu känns konstigt , som att jag vore känslokall ...

Du kan leva ditt liv utan ditt syskon !
Det finns stunder jag också vill dö, tänker på vilket sätt som vore lättast, räcker alla piller i skåpet ?
Men man vill inte dö.

Hade jag verkligen velat dö hade jag varit död nu, men resten av familjen ? Hur egoist får man vara ? Mormor och morfar som har det skitjobbigt, ska man utsätta dom för det igen ? Mamma och pappa , ska dom behöva förlora ett barn till ? Micke min morbror som bara hade Jonas och mig, ska man låta det som betyder mest för honom bara försvinna ? Min storasyster ska hon förlora ett syskon till ? Det helvete jag gått egenom ska man låta dom man älskar gå egenom det 2 gånger ? Vara så egoistisk och svag ?

Mitt liv är inte lätt, jag vill inte leva utan Jonas, men problemet är nu att jag inte får välja att ha honom kvar , jag måste kämpa varje dag för att fortsätt leva utan det ni säger att ni inte skulle klara. Det får mig att känna mig känslolös som att jag inte älskade min bror, att jag inte bryr mig, att vi inte hade någon relation.

Det är tufft, jag saknar hela tiden, ett tomrum efter den som alltid stått mig närmast, närmre än mamma och pappa, den jag skulle offra mitt eget liv för, den jag älskar mest.
Men ni ska veta att när ni hamnar i denhär situationen är det svårt att förstå vad som faktiskt hänt.

Men man lever, överlever