Jag skulle kunna sluta tjata om hur mycket jag saknar dig, för det finns ingen som förstår iaf. Men det är väl därför jag skriver, hoppas att någon kan få en glimt av det man går egenom när man förlorar någon man älskar, någon som är värd mer än ditt eget liv.

Jonas boupptäckning kom tillbaka i veckan,godkänd. Våran syster har gjort den, starkt jobbat av henne, jag vet att hon har haft det jobbigt under perioden då hon arbetat på den.
Nu ska den skickas vidare och så får vi se hur det går

Dålig uppdatering, jag har varit i en downperiod.
Det började på jobbet i lördags, jag ville bara att han skulle ringa " hej älskade syster! Det är din bästa bror" sen var det kört, igår var det riktigt nere då jag satt och grät halva dagen, det är väl inget konstigt, men tankarna slutar inte för det.
Idag och i förrgår var jag hos honom och vi tände ljus, han har det så fint.

Hämtade ut kohm loysen till Jonas födelsedag idag, den 1/3 är det 30 år sedan han föddes och vi ska skicka iväg 30 khom loys för att hedra honom då, en kvinna som förlorat sitt barn för 12 år sen frågade vad det var jag köpt när jag kom och bar på dem, jag förklarade och hon sa "du saknar brorsan va" tårarna var inte långt bort, när man ser att de lider med en, när man vet att de har precis samma rivande monster i magen då vet man att det är ärligt.
Jag saknar min bror varje dag, varje minut. Vem skulle inte ?

Har aldrig gråtit av saknaden på jobbet någon gång, men någon ska väl vara den första. Idag har det varit kämpigt.
Har inte en aning om varför men det har jagat mig i drömmarna inatt, i dessa har jag försökt ta livet av mig, massor av gånger, men varje gång har Jonas kommit och stoppat mig, förklarat för mig att jag kommer klara mig utan honom, att det inte är värt det, han finns hos mig även att jag inte ser det.
Vaknade helt slut, det tar på krafterna att bearbeta i sömnen.
Får plötsligt ett sms av mamma
"Varför saknar jag dig så idag?är allt ok?"

Jag var inte okej, jag var helt förstörd inombords, saknaden var för stark för att jag skulle kunna dölja det även att jag var på jobbet, jag förklarade och berättade om drömmen
"Vad vill han säga som vi inte förstår? Just nu går nån uppe fast ingen är hemma"

Snälla hämta Leo, han behöver få gå.

Jag är krossad, krossad som en av drömkakorna, jag är trött och utmattad, jag saknar så jag håller på att gå sönder, är det monstret som vinner?

Det går inte en timme utan att jag tänkt på honom.

Min senaste tatuering, något som liknar något ur en tavla, tillägnat min bror.
Han visste att jag skulle göra den, 2 barn föreställande han och jag gåendes på en väg, ut mot skogen. Den har blivit lite ändrad, syftet innan var att vi visste att sålänge vi hade varann kunde vi klara vad som helst, bara vi var tillsammans. Tanken började efter ett uppbrott med en gammal pojkvän, under perioden vi var tillsammans och efter mådde jag inte bra, jag hade blivit för psykiskt nedtryckt för att ens tro att jag var värd mer än skiten under era skor. Men min bror fanns där, hjälpte mig tillbaka, åkte in och bodde hos mig när jag mådde som sämst. Då kom den "he do the Walk, yeah he do the Walk of life" det är just det vi gör, går livets gång, och allt som händer är bara sånt som händer längs livets gång. Jag tatuerade in "Doing the Walk of life" för att påminna mig om att alla motgångar jag möter så är det bara livets gång. Så många gånger jag velat riva bort den efter den 14 juni, ni kan inte ana.. men flera år innan det tatuerades in hade jag en tid beställd, en tid för 2 barn hand i hand gåendes mot en skog. Med en räv i vägkanten, räven ska symbolisera Gizmo, våran hund som vi fick avliva i samma veva som Jonas bortgång.
Tyvärr blev det förhinder den gången och jag kom aldrig riktigt igång igen, men nu sitter den där!

Föreställande Jonas och mig, Jonas med ljuset på sin sida och gåendes mot det, med räven som ska vara våran hund Gizmo vars ras var framavlad för att lika rävar, jag med en vit duva på min sida då Jonas på hebreiska betyder vit duva. Jag kommer alltid ha honom på min sida

Jag har gjort det jag absolut inte ville, jag har accepterat att min bror inte finns mer. I början var jag livrädd för det. "Du kommer lära dig leva med det" jag kommer ihåg när jag fick meddelandet, jag var inte hemma utan hos en vän, jag kastade telefonen och jag upprepade bara "slutaslutasluta" sen började jag gråta jag behövde inte förklara jag fick tröst iaf. Männsikor tror dom hjälper genom att skriva så, men snälla det gör bara ont, tänk för er själva ett enkelt beklagar räcker, inga långa noveller om hur er farmor gått bort och att det blir bättre.

Jag vill fortfarande inte lära mig leva utan honom, men jag har sakta börjat acceptera att det inte finns något val, och för det glömmer jag honom inte. Och prästen som sa det kan ta sig i röven, hatar präster!
Förhoppningsvis behöver jag aldrig ha nått med en sån nedtryckande människogrupp att göra igen.

Jag accepterar, jag lär mig inte att vara utan, jag glömmer aldrig. Man glömmer aldrig någon man känt för. Och min bror stog högst i mitt liv, hur skulle jag kunna glömma?

Faces remenbered we'll never forget.

Och idag skänker jag Vera och alla hennes anhöriga en tanke när dom just nu tar farväl och hjälper henne på färden.
Vila i frid

Vet inte hur man ska säga det, idag? Igår? Den 14.e iallafall ett par timmar sen var det på dagen 7 månader sen Jonas lämnade oss, visste inte att det var den 14.e förrens jag var på jobbet och höll på och städa och kände klumpen i magen, klumpen som alltid finns där den 14.e frågade Ingemar vad det var för datum och inte slog det fel.

Just nu kan jag inte sova, detdär monstret jag skrev om igår, har ni läst om det?
Monstret är här och river och sliter, samtidigt som jag är så trött att ögonen knappt går att hålla öppna så är monstret där och sliter upp klumpen i magen, river bland tankarna, sliter så mycket att jag ibland går upp för att det känns som jag behöver kräkas.

Jag saknar honom och det finns ingen som kan hjälpa mig. Jag vill vara med min bror.

"Saknaden är som ett monster som river och sliter i magen"
Jag förstår precis vad tanten beskrev, granntanten dryga 80 år gammal som förlorat 2 av sina 3 barn beskrev saknaden som ett monster. Nu snart 7 månader efter att Jonas lämnat oss förstår jag precis vad hon beskrev, hysterin den intensiva saknaden har lagt sig, jag skriker inte längre, jag hyperventilerar inte tills jag försvinner längre, saknade har istället blivit derdär monstret som sliter i en inuti. Tårar som sakta glider ner på kinden och ett tom plats i hjärtat. Ett tomrum som aldrig kommer fyllas, du fattas.

" inte han! Inte han som var så snäll och hjälpte mig, en så trevlig pojk, men det är så, endel är för goda för att få vara kvar på jorden"

Han var för god, för lätt att falla för, för hjälpsam, tog hand om dom som behövdes tas om hand, gick in till granntanten som var mörkrädd när proppen hade gått och hjälpte henne i det becksvarta huset. Han var för god för att vara kvar i denna hemska värld.

Kvar är tomheten, saknaden och monstret i magen.

Tänk om jag bara kunde få höra hans skratt, höra hans retliga röst säga " åh, jag ska ta mig en smööörgååås, jag ska nog göra mig en smööörgååås" "ELLER LITE KÖTT OCH POTATIS" "kött och potatis" "kött och potatis" se glimten i ögat, se hur rolig han tyckte han var, sen se han brista ut i skratt när jag höll på att gå i taket och skrek retsamt "hallå!" "Hallå" tillbaka. Om jag bara kunde få busa, kasta disktrasor på varandra, så jag kunde hoppa upp i fotöljen bakom pappa sen när han skulle slå mig båda skrattar så mycket att vi knappt kan få luft, skrattandes kippandes efter andan. Om jag bara kunde..