18 augusti 2014, det är alltså på dagen 24 år sedan jag föddes, 18 augusti 1990 var dagen då jag träffade dig första gången, inne på Västerviks sjukhus, egentligen fick inte syskon komma förrens på kvällen men ingen hade kunnat få dig att stanna hemma så då åkte med mormor och morfar så fort du kunde.
Du rusade in och slet av mig mössan, svart hår. Jag var allt du hade önskat dig - en lillasyster med svart hår som skulle heta Sara Karlsson. Att namnet inte blev det du ville då gjorde inget, jag var allt du ville ha, och du är allt jag hade kunnat önska!
Mormor pratar fortfarande om det, hur du rusa in och slet av mig mössan och om hur jag var orolig, låg och gnydde, men du la ner huvudet brevid mig och började nynna och hur jag plötsligt blir knäpptyst, du var där, min trygghet, redan från första dagen var du min trygghet! Du skulle ta hand om mig, jag har alltid vetat det. Idag 18 augusti 2014 fyller jag 24 år och du är inte här, du lovade mig att du skulle vara här, du skulle aldrig lämna mig. Nu står jag här, du rubbade hela min balans när du gick, idag den 18 augusti 2014 har jag inte sett dig på 430 dagar.
18 augusti 2014 tillägnar jag dig, den finaste gåvan jag fått i livet, min storebror, min trygghet, min hjälte.

Länge sen jag skrev.
Just nu är jag inne i någon hopplöshet, tomhet, vart är han, det är som ett stort svart hål där han tidigare vandrat, något fattas, tomhet. Ren jävla tomhet.