Är på jobbet , sjukt tufft idag, hör hur dörren smäller igen och då ska Jonas komma där , ser honom i sin gröna jacka, en Armani med massa mjukt fluff i , händerna i fickorna och en ful min som visar att det är kallt. Men han kommer inte, hur många gånger ddörren än smäller sådär som den brukade göra när han kom in så kommer han aldrig stå där, varken i den gröna jackan eller röda tröjan , det är det som gör så ont , jag kommer aldrig få se honom igen.

Väntar på en vän som ska komma hit och äta frukost, tänkte att jag kunde skriva lite om min relation till min bror , hade 75 unika besökare förra månaden så kanske inte bara mig jag skriver för längre.
Så min bror Jonas , han var 6 år när jag föddes lycklig och älskade mig redan från första stund, tom innan jag var född ! Vår dagmamma sa att Jonas var helt till sig redan från den dag han visste att han skulle få ett syskon. Han önskade sig en lillasyster, en lillasyster med svart hår som skulle heta Sara Karlsson. Lillasyster med svartfärgat var jag ! Namnet blev väl inte riktigt rätt men Jonas var med och valde , syskon fick inte komma in på bb förrens på kvällen men Jonas kunde inte hålla sig och följde med mormor och morfar redan på dagen, rusa in och slet av mig mössan och blev så glad ! Jag hade svart hår ! Mormor säger att hon aldrig glömmer hur jag gnydde och var orolig tills Jonas körd ner huvudet till mig och sjöng, jag blev tyst och somnade, Jonas gjorde mig trygg, redan från första dagen, under min uppväxt har jag aldrig behövt vara rädd jag har ALLTID vetat at han funnits där , bara ett telefonsamtal bort. Han styrde tom upp mitt kaos i livet när han var i Västindien och jag hemma i Västervik. Han har alltid fått mig att känna mig så trygg och han lovade att han alltid skulle finnas för mig, tyvärr kan man inte styra över alla faktorer här i livet och jag vet att han aldrig skulle lämnat mig ifall inte döden kommit emellan.
Jonas och jag har vuxit upp med en enorm kärlek från våran familj, men vi har aldrig behövt varit avundsjuk på den andra, jag gissar på att det är så man får en sån fin relation som vi hade.
Jonas var min storebror, min bästa vän, min trygghet och den jag älskar över allt annat ! Ingen kommer kunna ta den platsen som min storebror har, älska så mycket vet jag inte ifall jag kommer kunna göra igen.
Folk säger att det vi hade var något speciellt, oftast har inte någon sett den sortens relation mellan 2 syskon och med sån åldersakillnad, jag har tom fått höra att vi skulle varit tvillingar och att något har gått fel, och att Jonas och jag inte var 2 människor vi var 1 som blivit delad , något hade gått snett.
Jag är sjukt tacksam över att han och jag har stått varandra så nära och vi har alltid vetat när det varit något med den andra allt från saker som hänt till saker man grubblat på - lina du har ju en hemlighet, säg vad det är ! Sen tjatade han och fick lova att inte berätta, han lovade att ta mina hemligheter till graven, han höll det. Inte ens mamma fick veta !

Nu är den människan borta, den som funnits där hela mitt liv, som skulle komma och hålla mig i handen när jag hade svårt att gå, den som skulle hålla om mig när jag var ledsen, den som skulle finnas resten av mitt liv. Livet är sjukt, ibland inte ens värt att leva. Jag saknar så jag håller på att inte klara det vissa dagar, halva jag är försvunnen, min bättre del.

För Jonas kompisar var han den som alltid ställde upp, fanns där och ville hjälpa alla ifall dom mådde dåligt. Jonas var han som hade såna sjuka idéer och fyfan vad kul man fick om man följde med på något av hans hitte på ! Ja vet att han är saknad, det finns ingen som han.

Jag glömmer aldrig min bror, jag glömmer aldrig dom som finns för mig och dom som försvann, jag glömmer aldrig dom som pratar illa om min bror och jag glömmer aldrig dom som skyddar. Jag glömmer er aldrig.

Just nu fick jag en ny fråga, hade inte Jonas några kläder på sig när han åkte till Linköping för obduktion ? Fick han ligga i frysfacket utan kläder ? Vi lämnade inte in kläder förrens precis innan begravningen och dom klädde dom på honom samma dag som begravningen, om man ligger direkt på en stålbrits utan kläder, blir det inte fula köldskador då? Dom får säkert inte ha några kläder, inte så som dom behandlar kroppar på bårhuset. En kall, blå Jonas med huden förstörd av kölden, ett ärr från halsen ner över hela magen, inte ens ett ärr, ett ihophäftat sår, har han ens blodet kvar när dom ska obducera ? Det kan ju inte rinna när man är död, vad händer med blodet ? Avsågade revben, alla organen nertömda på samma ställe i magen, hjärnan också, ett sår i bakhuvudet, söndersågat skallben. Så dom behandlat min bror, men det behöver jag väl iofs inte tänka på nu, nu är han bara aska..

Vi satt på dendär britsen i säkert 10 minuter innan en sköterska kom och hämtade oss, en sköterska med rosa slingor i håret, jag känner fortfarande avsky mot henne. Hon tar oss till ett nytt rum, jag håller pappa i handen och förklarar för honom att Jonas är hos farmor och farfar nu, vänder mig om och säger det till mamma, Cecilia och Maggan också, vi går förbi akutrummet där Jonas låg när han kom in med ambulansen en annan gång den gången sprang jag till sjukhuset från stan, jag var så jävla rädd! Jag sa till pappa helt naturligt att det var där Jonas var sist. nästa rum var iskallt så vi fick filtar, chockade och som i trans sätt vi där sköterskan gick igen. Jag kommer inte ihåg vad vi pratade om men det tog ett bra tag innan sköterskan kom tillbaka och vi skulle få gå till Jonas - rakt över korridoren med kodlås på dörren. Vi kommer in till min bror, det luktar, en blandning mellan Jonas , hans parfym och död.

Han ligger där på en sjukhussäng, utan kläder, dom har bara lagt på honom en sjukhusrock och sen stoppat om ett lakan och ett täcke över det, där ligger min döda bror. Jag gråter inte.
Jag sitter högst uppe vid huvudet med pappa bredvid mig och mamma mittemot och bredvid henne min syster.
Jag klappar Jonas på huvudet, massa hår lossnar, blå stripor slingrar eller mer väller upp från bröstet och upp på halsen, öronen är blålila han luktar Jonas. Mamma svamlar, pappa är helt i chock och sitter mest och skakar på huvudet och håller på Jonas bröst. Mamma tänker att hon ska ta med sin son hem.
Cecilia frågar om hon får hålla sin lillebror i handen, självklart ! Vi pnular fram hans hand som är så instoppad under täcken.
Det är konstigt hur man kan sitta och titta på sin son/bror på det sättet men ändå inte riktigt förstå.
Mamma börjar få panik och måste lämna rummet , det kan ha gått 5minuter kanske och under tiden har jag bara suttit och sagt att det som ligger där inte är Jonas, det är bara kroppen vi fick honom i och den kunde ha varit vilken som helst.
Mamma går ut och jag hör hur det uppstår en konversation utanför där mamma säger - nää, inte nu !, jag kan inte nu !

Polisen står utanför med armarna i kors, dags för förhör !
Mamma puttas in i det kalla rummet igen, blir utfrågad om en massa saker.
Polisen kommer och hämtar mig, får svara på samma frågor. Dom säger att det är vanligt med självmord, både mamma och jag svarar att det inte var självmord varpå sköterskan säger " enligt statistiken är det vanligt med självmord" och börjar säga att min bror säkert hade en psykiskstörning här börjar jag bli irriterad.. hon vet ingenting om min bror , psykiskt störd var han inte och tagit livet av sig hade han inte heller.
Hon ger mig fonuspapper och säger att vi kan behöva dom varpå jag kastar dom på henne och säger att vi klarar oss utan.

Hon frågar ifall hon ska hämta "pappan"
Jag säger att hon inte ska för att han är för ledsen och att min syster då blir ensam med Jonas.
Polisen frågar mer frågor
Sköterskan kommer in med en vit liten påse det står jonas Nilsson på... Jag vet vad det är i, Jonas dog i sömnen och hade därför bara kalsonger på sig när ambulansen kom och hämtade honom. Men armbandet han fick av mig i julklapp förra året hade han på sig dygnet runt.
Jag började storgråta och satt där med påsen en stund innan jag slet upp påsen. Jag höll armbandet så hårt jag bara kunde.
Då säger sköterskan "ska ni ha pappan också" och går och hämtar honom.

Min syster blir nu helt ensam inne hos Jonas och har inte en aning om vart resten är.
Polisen frågar samma frågor och säger sedan att dom ska undersöka Jonas kropp och att vi inte får va kvar då, jag hade ungefär 10minuter med min bror innan dom kom och hämtade ut mig, jag säger att jag måste in till Jonas igen reser mig och rusar över dörren är låst jag bankar så mycket jag kan och när dom öppnar springer jag fram till Jonas och kastar mig över honpm, jag ligger på.min bror och kramar honom så hårt jag kan , min bror brukar krama minst lika hårt tillbaka allra helst när jag är ledsen men det händer ingenting, han är död.
Jag håller krampaktigt i armbandet och när jag tittar upp står poliserna vid Jonas fötter...dom väntar på att jag ska gå, lämna min bror , mamma har kommit in och sitter på en stol bredvid mig , jag ligger fortfarande över Jonas, han har börjat svalna av.. dom säger att jag behöver gå, jag får komma tillbaka en annan dag om jag vill, jag vägrar jag vill inte träffa Jonas när han legat i ett frysfack helt kall. Vi åker hem polisen kommer ungefär samtidigt som oss , husrannsakan, dom hittar ingenting. Pratar med oss ena polisen lyser av besvikelse, lampor har tom skruvats ner. Helvetet har precis börjat...

Vaknar med känslan "nu har du inte varit ledsen på ett tag, vad är det med dig ? Sörjer du inte din egen bror ?" Vet att denna dag då kommer bli kaos, framåt kvällen blir det alltid en ångestattack, oftast så jag sitter i ett hörn och hyperventilerar.
Ledig idag, kanske ska ta mig tid att berätta om polisen som kom till sjukhuset, sköterskan som jag kastade Fonuspapper på och som inte respekterade vad jag sa eller min familj överhuvudtaget.

20 minuter kvar tills jag fyller år, en födelsedag som inte kommer bli som någon annan. 2 år jag varit ledsen för att han inte kunnat fira mig, och nu så nu, han skulle kunna få missa alla mina födelsedagar bara han kom tillbaka...

Min bror är hemma igen, datum för gravsättning ska sättas. Och jag gick in för att kolla hur en kremering går till, jag har mått sjukt dåligt över att veta att min fina bror, min fina, perfekta bror bara är en hög med aska, inte mer än vad som blir ligger i pannan när jag eldat för att duscha, eller mer som ligger i öppna spisen när man grillat korv.
Jag tror jag är sär, något fel måste det vara.
Dom eldade iaf inte min bror, eller ja det är väl gjort men det blir en gas , en flytande gas, så han smälte och sen eldar man benen. Hur kan någon göra så mot en så vacker människa ? Min fina bror, för mig perfektion. När vi fick gå in till honom när han var borta satt jag och tittade på hans näsa, den har jag alltid tyckt om, min fina bror varför blev det såhär ?
Sen obduktionen, han har ju ett sår över hela kroppen ! Det hade ju inte ens chans att läka , en död människa läker inte.. och så har dom sågat honom i huvudet.. dom har råkat bort håret där bak, det som alltid lockade sig i nacken när det började bli långt, sådär som han hatade. Dom rakade bort det, skar upp hans huvud och sågade sänder skallbenet för att komma åt hjärnan, vem kan ha förstört min brors fina kropp så ? Borrat, sågat och skurit i honom.
Ni skulle bara sett vilken fin människa han var
/ tankar från lillasyster.