Det sista jag tänker på innan jag somnar och det första jag tänker på när jag vaknar.

15 Juni, dags att berätta för mormor och morfar. Vi valde att vänta då vi inte var klara hemma förrens runt 22-tiden och tyckte att vi kunde låta dom få sova en natt iaf.

Polisen kom hem till oss såfort vi åkt från sjukhuset, husrannsakan tog ungefär en timme.
Lampor och allt skulle ju skruvas ner.
Min morbror kom för att vi skulle åka ut till mormor och morfar men valde som sagt att inte göra det.

Påväg ut till mormor och morfar manade mamma på att vi måste vara starka och gick egenom vad som skulle göras om det skulle gå illa, pappa skulle ringa 112, medans jag höll koll.
Det behövdes aldrig, kroppen är så konstig att man inte tar in allt samtidigt . Väl framme är det jag som ger beskedet, det var inte planerat men det var jag som kom in och mötte mormor och hon blir sådär glad som alltid
- NÄMEN LIIIINA
Jag går fram till mormor och kramar henne, backar och säger åt henne att sätta sig ner, hon ser chockad ut men vi börjar gå mot köksbordet och hon undrar vad som hänt , samtidigt som morfar kommer ut i köket. Jag ber dom igen sätta sig ner men så envis som mormor får vi tjata hon sätter sig ner så säger hon bara är det Gizmo?
Och vad jag önskar att jag kunde sagt till henne att det var hunden!
Nä, och samtidigt som jag säger det är Jonas så förstår mormor själv då alla andra står framför henne, morfar visste redan när vi kom in han kan på samma sätt som jag veta saker i förväg.
Mormor skriker bara hysteriskt nej,nej! Inte Jonas nej!
Morfar är helt vit, helt tom, det tar en lång stund innan tårarna faktiskt börjar rinna på honom.

Min morbrors reaktion dagen innan när mamma ringer
- Jonas är död
- VAD I HELVETE SÄGER DU !?
han var hos oss på 30 min.

De närmsta dagarna efter spenderar vi ute hos mormor och morfar med min morbror.
Det var hemska dagar, jag försökte vara stark för mormor och morfars skull, dom behövde mig medans jag själv bröt ihop var 10:e minut.
Mormor har efter det gått ner 9 kg, från 58 till 49, hon är nästan lika lång som jag.
Det tog hårt på dom, Jonas har alltid varit mormor och morfar-sjuk, han älskade dom så sjukt mycket och jag tror ifall det ens är möjligt att dom älskade honom ännu snäppet mer! Vår mormor och morfar har alltid varit fantastiska mot oss. Och som deras ända barnbarn så får jag nog lov att säga att vi blivit bortskämda.

Att gå och vara stark för dom samtidigt som det bara skrek i mig "han lämnade mig, han lämnade mig, han lämnade mig, jag kommer bli ensam, när mamma och pappa är borta så kommer jag vara ensam, han lämnade mig, han lovade att han skulle finnas för mig för alltid, han lämnade mig, mina barn kommer aldrig få träffa honom, han kommer aldrig få träffa mina barn, min nästa pojkvän kommer aldrig få träffa Jonas" jag var förstörd men jag kämpade för mormor och morfar och jag tror det hjälpte mig också, att inte gå ner mig helt, inte bara tycka synd om mig själv hela min familj går egenom samma sak, finns inte tid att bara tänka på mig själv. Och det tror jag var bra.

Jag saknar dig bror och jag förstår inte att det gått 5 månader, det känns som jag pratade med dig igår <3

5 månader utan min älskade bror, han skulle aldrig lämna mig. Saknaden är enorm

Vissa dagar förstår jag vad det innebär med att min bror är borta, det är hemskt.