Jag vet inte ifall det är för allt annat som pågår, men bilden är fastsvetsad på näthinnan! Såfort jag blundar är den där, bilden på min döda bror. Panikångest, det var länge sen innan nu. Jag vill inte se det, ta bort ta bort ta bort! Jag vill inte bli påmind varenda jävla sekund att han är död, att han inte kommer tillbaka mer, att jag är lina med den döda brorsan, att jag inte får träffa honom igen, förhelvete ge mig min storebror tillbaka. Vart är den jävla rättvisan i världen, ta allt jag bryr mig om vet jag, ta det så jag också kan ge upp

Jag har många gånger funderat på vad jag gjort för att förtjäna detta, saknaden, sorgen, smärtan. Idag insåg jag att jag inte gjort någonting, ännu en gång är det bara orättvisan. En av världens finaste människor sitter och vakar över sin syster, utan som helst anledning att förtjäna detta.

Jag har precis skickat iväg ett sms, trots det jag gått egenom har jag svårt att välja mina ord, vad säger man till en som är i den situationen? Det är jobbigt. Det fick mig att tänka på alla som fanns för mig, alla små och stora handlingar som uträttades för mig utan att någon visste vad de skulle säga, hur det skulle agera och trots att det var jobbigt och svårt.

Jag vill ge alla ett tack.
Familjen som har betytt allt i dethär trasslet.
Louise, hon som hjälpte mig mest i dethär, som fortfarande finns där och stöttar, det finns vissa dagar då jag inte är stark. Hon som grät med mig, skratta med mig. Hon som mötte upp mig mitt i nätterna när jag fått panikångest, lyssnat på mitt tjat. Och hela tiden bara funnits där som en trygghet. Enda från telefonsamtalet med beskedet fram till idag. Timmy som jag fick vara hos, som också lyssnade på mitt tjat men när jag pratat klart fick jag vara vanliga jag, prata om de vanliga sakerna vi brukade pratade om, skratta, förtränga en stund utan att bli dömd, jag fick vara vanliga jag och det var så enkelt just då, ens vanliga jag försvann annars i något vimmel av vad människor förväntade sig att man skulle vara. Rasmus som genom några meddelanden på fb-chatten hjälpte mig på ett sätt ingen annan kunde, han visste precis vad jag gick egenom, så starka ord från denna unga kille. Mia, mitt ex mamma som bara ibland hörde av sig, visade sin omtanke och frågade ifall hon skulle ringa om nätterna när hon visste att jag kunde sova, bara frågade hur jag mådde. Oscar och John som säkert inte förstår hur mkt det betydde för mig, detdär lilla sms:et. Ca en månad efter Jonas bortgång varje kväll gick jag ner till vattnet lyssnade på How i wish you were here och grät. En kväll gick jag förbi briggen och bort till min bänk och ett sms trillade in "kom till briggen ist." Jag svarar jag mår inte så bra just nu. "Vi såg det, därför vi vill att du ska komma hit, kom sen när det är bättre" jag gick dit, killarna berättade att dom varit rädda för att möta mig men det blev bättre jag bara pratat med dom. Trots att dom var så rädda tänkte dom på mig. Caroline, hon som fått mig skratta hela sommaren men förstått att jag inte alltid velat följa med ut, hon som stöttat mig på jobbet och sett när jag mått dåligt där och bara bubblat på om allt mellan himmel och jord för att hon vet att det är det som behövs när jag virrat bort mig i mina tankar. Nanne, han som har det mest likt mig, precis som jag förlorade han sin bror den 14 Juni, Nanne är som min bror, han bara finns där och vart än i världen han är har han alltid någon liten tid över för mig och ett meddelande trillar in, han är nog det närmaste min bror jag kommer, när jag träffar honom är det som min bror i en annan kropp.
Finns många fler, som gjort mindre saker och även det är uppskattat, t a c k
Jag vet att jag tackat vissa av er personligen, men tack räcker inte.

Ikväll går mina tankar till Oskar, hans storasyster Anna-Sara och familjen.

Skulle försöka sova, låg och tänkte på sms:en jag läste idag den om att han lät bilen ha lacken den har, bara att motorhuven skulle fixas för den blev ändå ganska snygg när den var nytvättad, vi slutade jobba samtidigt, jag var troligen bakis för jag hade ingen bil till jobbet så Jonas sa att han kunde köra hem mig till Gamleby så kunde jag få provåka nya bilen och pappa skulle slippa att åka ett par mil iaf, han ville att jag skulle köra, vilket krockmästarn absolut inte vågade i hans nya snabba bil. Vi fick tanka innan vi åkte från jobbet och jag satt beundrat och tittade på alla knappar. Halvvägs till Gamleby bestämde han sig för att köra hem mig så kunde vi äta något tillsammans också, sagt och gjort han körde in mig till stan men först skulle han tvätta bilen ok it is! Stog i bilkön i ca 30 min! Fytusan vilken tid det tog, på stereon var skitarg med bryter nacken av din häst jag hade aldrig hört talas om dom innan och skrattade lite åt namnet. Jag minns helt vad vi pratade om, men Jonas mådde inte bra, han var mitt i sin utbrändhet, kunde inte vara ledig, han var helt nedbruten. Vi står i kön med en bil framför och det är grönt med farbrorn i bilen framför ser det inte så Jonas svär lite och går ut för att trevligt säga åt mannen. Det är denna gång Jonas ber mig smaka på hans sömndroppar. Jag tog en droppe på fingret och smakade och fy! Dom var verkligen äckliga ! Jonas skrattar åt mig där jag sitter och grimaserar. (Efter denna droppe blir jag helt slut och däckar flertal gånger när jag kommer hem utan förklaring, det är dock en annan historia och jag kan bara förklara för alla som sa att Jonas knarkade , det vår dessa droppar han tog som flera timmar efter han vaknat på morgonen hade svårt att prata och sluddrade då tungan somnade bort, vid 10-11 tiden blev han sitt vanliga jag och fick då ta sin andra medicin som i sin tur gjorde honom vimsig, sluddrig, tjatig och allmänt konstig, men det också en annan historia) det var våran tur att åka in och vad kul vi hade, Jonas 29 år gammal med humor som en 15 åring och jag lika mogen, vattendropparna och skummet såg precis ut som en sats med förstorade spermier, tvätten tog tid och jag sa flera gånger att "nu är det slut" men så fel jag hade! Jonas orkade inte äta efter, min bror var sjuk och jag tyckte inte alls det var konstigt så han körde hem mig och sen åkte han hem, sånna tillfällen är jag så tacksam för. Sen fick jag sms:et. Tänk att den människan som en gång satt vid en telefon och skrev dom raderna till just mig inte kan skriva något mer, inte en gång kommer ett ord skrivas från nummret 0702706523 med min bror som avsändare och displayen visa att jag fått sms från "bror min".

Jag skulle kunna sluta tjata om hur mycket jag saknar dig, för det finns ingen som förstår iaf. Men det är väl därför jag skriver, hoppas att någon kan få en glimt av det man går egenom när man förlorar någon man älskar, någon som är värd mer än ditt eget liv.

Jonas boupptäckning kom tillbaka i veckan,godkänd. Våran syster har gjort den, starkt jobbat av henne, jag vet att hon har haft det jobbigt under perioden då hon arbetat på den.
Nu ska den skickas vidare och så får vi se hur det går

Dålig uppdatering, jag har varit i en downperiod.
Det började på jobbet i lördags, jag ville bara att han skulle ringa " hej älskade syster! Det är din bästa bror" sen var det kört, igår var det riktigt nere då jag satt och grät halva dagen, det är väl inget konstigt, men tankarna slutar inte för det.
Idag och i förrgår var jag hos honom och vi tände ljus, han har det så fint.

Hämtade ut kohm loysen till Jonas födelsedag idag, den 1/3 är det 30 år sedan han föddes och vi ska skicka iväg 30 khom loys för att hedra honom då, en kvinna som förlorat sitt barn för 12 år sen frågade vad det var jag köpt när jag kom och bar på dem, jag förklarade och hon sa "du saknar brorsan va" tårarna var inte långt bort, när man ser att de lider med en, när man vet att de har precis samma rivande monster i magen då vet man att det är ärligt.
Jag saknar min bror varje dag, varje minut. Vem skulle inte ?