Dethär är tillägnat mina vänner.
Ni säger att jag är stark, det är NI som är starka! Ni som stannade kvar när ni kunde som alla andra bara försvinna, ni som orkar lyssnar på mig när jag vill prata - tjatar om samma saker dag ut och dag in, ni som finns där även att jag inte alltid är på topp, skiter i att jag ibland är riktigt nere och väljer att vara hemma istället för att gå ut, ni som stannade även att jag ibland gråter som ett barn, som mentalt håller mig i handen dom dagarna jag behöver extra stöd, ni som bara frågar hur jag mår ibland, ni som ger mig en knuff åt rätt håll varje gång jag tänker ta ett snedsteg, ni som försöker förstå mig, som förstår att det är sjukt svårt att förlora sin bror som man var bästa vän med som förstår att jag kommer ha det jobbigt vissa dagar, och just som när jag insåg att många av mina "vänner" inte var vänner utan bara människor som fanns sålänge jag kunde ge något till dom, så dyker carro upp en människa som aldrig verkat rädd för mig även att jag kom in som "hon med den döda brorsan" hon backade aldrig även att hon inte ens behövt finnas för mig utan verkade ta mig under sitt ansvar, se till att jag skulle få det bra. Louise som möter upp om nätterna, som jag vet jag skulle kunna ringa vilken tid på dygnet till, Jonas och mina gemensamma vänner som det räcker med ett telefonsamtal till så vet jag att dom skulle hjälpa mig med allt.
När ni kunde backat som alla andra tog ni istället steget fram och orkar finnas där för mig varje dag, när jag behöver, ni är starka ! Jag är så sjukt tacksam, tacksam för att ni finns och tacksam för att ni har vilja och ork att finnas kvar hos mig <3

Jag förstår känslan jag ger mamma när jag ringer och tjuter och säger att jag bara vill att han ska komma tillbaka, att han har varit borta för länge nu, och att jag nog inte klarar av det längre, jag vill inte mer.
Mamma säger att jag måste kämpa, kämpa ännu mer, hon vet ju hur det är själv
Mellan hyperventilationen och tårarna klämmer jag fram ett viskande varför ?
Varför just min bror av alla? varför blev det såhär ? Varför pratar alla en massa skit ? Varför ska vi behöva gå igenom detta ?
Ska en hel familj varje dag behöva vakna och kämpa för att hålla livslusten uppe och undra varför fick inte jag gå istället?
Varje dag kämpa mot allt skitprat, kämpa för Jonas heder, kämpa för att inte visa att man mår så hemskt inombords.
Jag är bara en liten flicka, en flicka med sin storebror alltid tätt vid sin sida, håller handen för att jag inte ska försvinna i vimlet, klämmer ut information ifall någon varit elak så han kunde göra upp med den, Björn som helt plötsligt fick ett snöbollskrig, eller Rebecca som fick en sån utskällning och Gänget som fick rada upp sig i en busskur efter skostorlek och sen fick en hel föreläsning om att dom aldrig skulle göra mig illa, sov hos mig när det tog slut med killen och jag inte mådde bra, jag som åkte 2 mil när det tig slut med hans tjej bara för att ge honom en kram och bara sitta där, vi sa inget men det skulle bra vara så för vi visste att för tillsammans löser vi allt! Min bästa vän, min trygghet, mitt allt. Nu är jag ensam, jag kan inte prata med min bror om killen som var ett svin (självklart skulle han hålla med och säga att jag aldrig mer skulle prata med idioten) planera julklappar, berätta alla sjuka saker som händer (även att han inte uppskattade bilden till kasslerhistorien) visa alla tårtor jag gjort så han kan gå runt och visa bild på dom och skryt sen.

FAN

Jag vet vad min bror sa sista lördagen i livet, jag är stolt över dig också bror, jag älskar dig också bror, och jag skulle också gå i graven för dig bror, du är allt.

Är på jobbet , sjukt tufft idag, hör hur dörren smäller igen och då ska Jonas komma där , ser honom i sin gröna jacka, en Armani med massa mjukt fluff i , händerna i fickorna och en ful min som visar att det är kallt. Men han kommer inte, hur många gånger ddörren än smäller sådär som den brukade göra när han kom in så kommer han aldrig stå där, varken i den gröna jackan eller röda tröjan , det är det som gör så ont , jag kommer aldrig få se honom igen.

Väntar på en vän som ska komma hit och äta frukost, tänkte att jag kunde skriva lite om min relation till min bror , hade 75 unika besökare förra månaden så kanske inte bara mig jag skriver för längre.
Så min bror Jonas , han var 6 år när jag föddes lycklig och älskade mig redan från första stund, tom innan jag var född ! Vår dagmamma sa att Jonas var helt till sig redan från den dag han visste att han skulle få ett syskon. Han önskade sig en lillasyster, en lillasyster med svart hår som skulle heta Sara Karlsson. Lillasyster med svartfärgat var jag ! Namnet blev väl inte riktigt rätt men Jonas var med och valde , syskon fick inte komma in på bb förrens på kvällen men Jonas kunde inte hålla sig och följde med mormor och morfar redan på dagen, rusa in och slet av mig mössan och blev så glad ! Jag hade svart hår ! Mormor säger att hon aldrig glömmer hur jag gnydde och var orolig tills Jonas körd ner huvudet till mig och sjöng, jag blev tyst och somnade, Jonas gjorde mig trygg, redan från första dagen, under min uppväxt har jag aldrig behövt vara rädd jag har ALLTID vetat at han funnits där , bara ett telefonsamtal bort. Han styrde tom upp mitt kaos i livet när han var i Västindien och jag hemma i Västervik. Han har alltid fått mig att känna mig så trygg och han lovade att han alltid skulle finnas för mig, tyvärr kan man inte styra över alla faktorer här i livet och jag vet att han aldrig skulle lämnat mig ifall inte döden kommit emellan.
Jonas och jag har vuxit upp med en enorm kärlek från våran familj, men vi har aldrig behövt varit avundsjuk på den andra, jag gissar på att det är så man får en sån fin relation som vi hade.
Jonas var min storebror, min bästa vän, min trygghet och den jag älskar över allt annat ! Ingen kommer kunna ta den platsen som min storebror har, älska så mycket vet jag inte ifall jag kommer kunna göra igen.
Folk säger att det vi hade var något speciellt, oftast har inte någon sett den sortens relation mellan 2 syskon och med sån åldersakillnad, jag har tom fått höra att vi skulle varit tvillingar och att något har gått fel, och att Jonas och jag inte var 2 människor vi var 1 som blivit delad , något hade gått snett.
Jag är sjukt tacksam över att han och jag har stått varandra så nära och vi har alltid vetat när det varit något med den andra allt från saker som hänt till saker man grubblat på - lina du har ju en hemlighet, säg vad det är ! Sen tjatade han och fick lova att inte berätta, han lovade att ta mina hemligheter till graven, han höll det. Inte ens mamma fick veta !

Nu är den människan borta, den som funnits där hela mitt liv, som skulle komma och hålla mig i handen när jag hade svårt att gå, den som skulle hålla om mig när jag var ledsen, den som skulle finnas resten av mitt liv. Livet är sjukt, ibland inte ens värt att leva. Jag saknar så jag håller på att inte klara det vissa dagar, halva jag är försvunnen, min bättre del.

För Jonas kompisar var han den som alltid ställde upp, fanns där och ville hjälpa alla ifall dom mådde dåligt. Jonas var han som hade såna sjuka idéer och fyfan vad kul man fick om man följde med på något av hans hitte på ! Ja vet att han är saknad, det finns ingen som han.