Om jag bara kunde förstå, du lovade att aldrig lämna mig. Dör du dör jag , minns du? Ibland vill jag ge upp, lämna det jag har och komma till dig istället, känns som att allt skulle bli så mycket enklare då. Människor glömmer, de skulle glömma inom ett år.
Det är bara familjen som sätter käppar i hjulet, när jag ser pappas blanka ögon och tomma ansikte, ingen säger något men vi vet hur han lider, mamma och jag pratar, ältar, men hon har det tufft också, idag kunde jag nämna min brors namn för mormor utan att hon bröt ihop, idag efter snart 2 år, morfar är tom, pratar med mig om livet efter detta tror ingen av oss någonsin längtat så men hur skulle jag klara att göra dom så illa igen och gå först?

Den där gången du låg bredvid mig i sängen och tugga på en tonfiskbaguette och drack någon juice på drakfrukt, jag var inte stolt då du just kommit från fyllecellen och inte var jag glad över stanken av tonfisken på baguetten du köpt med dig på vägen från 7/11, men jag skulle ge allt för att ha dig där igen, stinkande av gammal fylla och pratandes fast jag knappt orkade svara. Det finns så mycket jag önskar jag gjort annorlunda. Men du lovade !
Dör du dör jag, minns du?

Idag är det din dag, 31 år sedan mamma och pappa fick sin son och Cecilia sin efterlängtade lillebror. 31 år sedan min storebror föddes, titeln som han stolt kan bära, ett jobb han utförde utmärkt.
Din trettioförsta födelsedag och ingen verkar komma ihåg dig bror. Jag lovar du är lika färsk i mitt minne som om du satt här nu. Jag hör dina ord, ser ditt ansikte, känner din doft.

I minnet Du lever, Du finns alltid kvar
I minnet vi ser Dig, precis som Du var