1 år 7 månader. Den här tiden hade vi husrannsakan, jag övergav Jonas telefon till polisen, det känns tufft att de ska gå egenom alla hans privata saker. Jag får inte vara kvar hos honom får gå ner till mamma och pappa. Jag hör hur de skruvar ner badrumslampan, funderar vad fån dom styr med. Vill springa upp och skrika åt dom att sluta, det är Jonas saker! Låt hans saker vara. Tillslut kommer de ner och säger att de inte hittat något, vi vet inte ens vad de letat efter. Frågar om lite olika nummer han ringt till senast eller de han sms:at mest med bland annat Nanne och Robin.
I ett par dagar har jag haft han på näthinnan, bilden från sjukhuset, lukten, de lilablå striporna som sträcker sig upp från bröstet över halsen och upp till hakan, öronen är ljuslila. Ansiktet så fridfullt och orört av döden och syrebrist.
Lukten en blandning mellan lancomme Home och en sötsur lukt av död.
Han är vacker, min bror är en stilig man. Jag har länge varit avundssjuk på hans näsa, så tittar på den, och chiwaz hårstrå på hans hals. Resten av familjen, jag glömmer aldrig pappas uppgivna ögon, rädsla, sorg, skräck. Han har precis fått se sin son avlida, ta sista andetaget, försöka hålla fast vid livet och förlora.
Jag kommer aldrig glömma denna dagen. Den kommer förfölja mig i drömmarna, i tankarna i livet enda in i döden.

Idag vill jag inte längre dö, igår ville jag. Övervägde sätt, för och nackdelar - jag blir rädd för mig själv. Vet inte vem jag är eller vad jag gör. Jag är inne i mig själv på något sätt. Kan inte få en vanlig dag att fungera. Hela dagen är den döda Jonas på näthinnan och allt jag vill är att förenas med honom. Tillslut blir det för mycket och jag klarar inte av att vara hemma längre. Jag skrämmer mig, känner mig ensam, hjärtat ökar takten, ångest och panik. Men idag är jag jag och jag vet att jag kommer ramla ner igen, men varje gång jag klarar ett fall bygger jag upp resistens mot nästa.
Jag vill verkligen inte dö, jag har varit rädd för döden sen jag var liten, jag är inte rädd för döden utan att dö ung, bli sörjd och sedan bortglömd.

Jag vet inte vad jag ska säga, ibland försvinner jag. Jag blir rädd för mig själv, hamnar i någon hjärndimma. Psyket kan inte riktigt vara som det ska än om det någonsin blir. Går in i något State of mind av saknad och fungerar helt enkelt inte som person eller ens vanlig människa.
Skitdagar där jag blir rädd för mig själv.