En dag för någon månad sen då jag åkte hem till mamma och pappa.
Mamma pratade i telefonen och pappa och jag satt vid köksbordet och drack kaffe.
Det var en av domdär dåliga dagarna för pappa, det syns, ögonen är blanka och ansiktsuttrycket sorgset.
Att sitta och lyssna på när en pappa berättar i detalj hur han såg på när hans son dog och inte vilken pappa som helst utan MIN pappa som berättar historien om när MIN bror dog och veta att han tar på sig så mycket skuld för det, det gör ont. Pappa kunde inte ha ändrat på något men ändå dendär skulden.

larmcentralen bad pappa vända på Jonas till framåtstupa sidoläge och pappa sprang ner och öppnade dörren åt ambulansmännen och sprang upp med den ena, när dom kommer fram till dörren flämtar Jonas, andningen är harklig och lungorna töms, min far står och ser hans sons sista andetag, hur han kämpar mot döden och förlorar, helt maktlös kan han bara stå där och se när kroppen töms på liv. Kvinnan som var med pappa upp säger direkt "det är försent"
Självklart sitter det på min fars näthinna
"Jag vände på honom och han dog" meningen har jag hört många gånger.

Och lika många gånger har jag förklarat för pappa att det inte var vändningen som fick Jonas att gå bort, att Jonas bara var trygg över att känna att "pappa är här nu". För hur gammal man än är så kommer man inte ifrån att mamma och pappa är trygghet! Och vi vet att det inte hjälpt att ambulansen varit tidigare, det var redan försent vi hade inte kunnat få tillbaka våran Jonas, möjligtvis något annat.
Sitta och lyssna på när pappa berättar allt i detalj med blanka ögon och klumpen i halsen är hårt, man önskar att man skulle ha något bra att säga, men det finns inget, jag kan bara sitta där med honom, sitta där med vårat kaffe och nöta samtalen, finnas för varandra, för ingen förutom vår familj kan känna den sorgen vi bär på, saknaden vi ska leva med.
"Jonas var våran" - Micke

Pappa fick vara med om ditt första och ditt sista andetag, Jonas.
1.3.1984 - 14.6.2013

I flera dagar låg jag och sov i Jonas säng, med ansiktet i den torkade vätskan som lämnat Jonas lungor. Inget lakan då det var det dom bar ut honom i till ambulansen. Med hans hatt och kläder och min gamla gosedjurshund slappy.

Det tog mig 1.5 timme att skriva dethär och jag tycker själv känslan förmedlades dåligt. Men om 15 år när jag ska gå tillbaka hoppas jag kan känna.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Min brors födelsedag, har varit nere ganska länge nu utan att själv förstått varför riktigt, men igår slog det mig.  Blir såhär inför hans födelsedag, dödsdag, min födelsedag och jul, blir väl som vanligt en snörvligt psykbryt att vakna till och se...

Det var en tuff dag igår, på många plan. De jagar mig i drömmarna, vet inte vad jag ska göra av informationen. ...

Om jag bara kunde förstå, du lovade att aldrig lämna mig. Dör du dör jag , minns du? Ibland vill jag ge upp, lämna det jag har och komma till dig istället, känns som att allt skulle bli så mycket enklare då. Människor glömmer, de skulle glömma inom e...

Idag är det din dag, 31 år sedan mamma och pappa fick sin son och Cecilia sin efterlängtade lillebror. 31 år sedan min storebror föddes, titeln som han stolt kan bära, ett jobb han utförde utmärkt. Din trettioförsta födelsedag och ingen verkar komm...

Igår var det en som skrev en kommentar som jag tolkade som att min bror inte var riktigt frisk, Fyfan Vad den tog kan jag säga... Negativitet om Jonas får mig att må så mycket sämre än om någon gör mig något, slutade tyvärr med panikångest, skakninga...