En dag för någon månad sen då jag åkte hem till mamma och pappa.
Mamma pratade i telefonen och pappa och jag satt vid köksbordet och drack kaffe.
Det var en av domdär dåliga dagarna för pappa, det syns, ögonen är blanka och ansiktsuttrycket sorgset.
Att sitta och lyssna på när en pappa berättar i detalj hur han såg på när hans son dog och inte vilken pappa som helst utan MIN pappa som berättar historien om när MIN bror dog och veta att han tar på sig så mycket skuld för det, det gör ont. Pappa kunde inte ha ändrat på något men ändå dendär skulden.

larmcentralen bad pappa vända på Jonas till framåtstupa sidoläge och pappa sprang ner och öppnade dörren åt ambulansmännen och sprang upp med den ena, när dom kommer fram till dörren flämtar Jonas, andningen är harklig och lungorna töms, min far står och ser hans sons sista andetag, hur han kämpar mot döden och förlorar, helt maktlös kan han bara stå där och se när kroppen töms på liv. Kvinnan som var med pappa upp säger direkt "det är försent"
Självklart sitter det på min fars näthinna
"Jag vände på honom och han dog" meningen har jag hört många gånger.

Och lika många gånger har jag förklarat för pappa att det inte var vändningen som fick Jonas att gå bort, att Jonas bara var trygg över att känna att "pappa är här nu". För hur gammal man än är så kommer man inte ifrån att mamma och pappa är trygghet! Och vi vet att det inte hjälpt att ambulansen varit tidigare, det var redan försent vi hade inte kunnat få tillbaka våran Jonas, möjligtvis något annat.
Sitta och lyssna på när pappa berättar allt i detalj med blanka ögon och klumpen i halsen är hårt, man önskar att man skulle ha något bra att säga, men det finns inget, jag kan bara sitta där med honom, sitta där med vårat kaffe och nöta samtalen, finnas för varandra, för ingen förutom vår familj kan känna den sorgen vi bär på, saknaden vi ska leva med.
"Jonas var våran" - Micke

Pappa fick vara med om ditt första och ditt sista andetag, Jonas.
1.3.1984 - 14.6.2013

I flera dagar låg jag och sov i Jonas säng, med ansiktet i den torkade vätskan som lämnat Jonas lungor. Inget lakan då det var det dom bar ut honom i till ambulansen. Med hans hatt och kläder och min gamla gosedjurshund slappy.

Det tog mig 1.5 timme att skriva dethär och jag tycker själv känslan förmedlades dåligt. Men om 15 år när jag ska gå tillbaka hoppas jag kan känna.

Dålig uppdatering men ska ta tag i det nu, just nu befinner jag mig i onda cirkeln.
Saknar Jonas
Blir ledsen
Får mardrömmar
Sover dåligt
Får huvudvärken från helvetet
Saknar Jonas ännu mer
Och så går det runt.

För några veckor kom jag på att jag handlar , handlar för att förtränga. Handlar för att ha något att längta efter våra glad över några minuter. Handla funkar inte det blir bara en massa slösade pengar! Nu kan jag dock fokusera på att köpa julklappar.
Jul...
Förbannade jävla jul. Förra året satt vi och pratade om att både jag och Jonas kunde varit borta och rös och kände tacksamhet över att vi båda klarat oss.
Fyfan för julafton i år...

Tränar gör jag också för att tänka på annat, men det blir fel också! Träna 2 ggr om dagen varje dag är inte bra någonstans, men det funkar för mig, funkar för att koppla bort en stund.

Fick förra veckan höra att ryktet att Jonas tagit överdos (självmord) går bland servera chaufförerna, (Jonas och min gamla arbetsplats leverantörer) konstigt detdär, hur folk kan prata om saker dom inte vet. Jag blev fly förbannad, dom som pratar slå veta att min familj börjar bli trötta på dethär och mer tecken på att folk pratar rent ut sagt SKIT kommer bli anmälda för förtal.

Och just det ! För kanske 3 veckor sen ringde mamma och grät, och min tanke blev nej inte en till! Men nej! Jonas lån, som MpPappa hade gått i borgen för täcktes av försäkringen ! Dom betalar ut hela summan vid dödsfall, en sån lättnad!
Försäkringen gäller ej
* självmord
* sjukdomar du vetat om (dödliga) 6 månader innan du täcknat försäkringen.
* missbruk av alkohol, droger eller läkemedel.
Räcker det som bevis äckel ?!
Vi kommer aldrig berätta för utomstående vad som hände med Jonas, så slutpratat? Knappast!

Mamma fick vara med om kanske det värsta hittills (dock ändå inte då jag anser att vissa trampat över den tröskeln sjukt många gånger) då en säger att det kanske var bäst så, och frågar ifall Jonas medicin finns kvar för denne skulle behöva...

Tur att jag inte var i närheten!

Just nu är det väldigt mkt att skriva men har upp mer senare
* psykologbesöket
* tatueringen
* gravstenen
* pappas samtal
Lovar att det kommer nu ett varje dag!