I lördags var det ett halvt år sen Jonas gick bort, avled, dog. Källa det vad man vill.

Jag jobbade till 22 åkte till Jonas och tände ljus efteråt.
Och sen hem till pappa som fyllde år, vägen hem var jobbig, grät hela vägen hem.

Jag ville så gärna ha en kram, bara en kram och så vet jag att det är omöjligt, jag kommer aldrig få dendär trygga krämen igen.
Oftast med en arm, jag i brorsans brösthöjd med huvudet vilandes på bröstet, ofta då gråtandes, och han med ena sin arm runt mig, hårt.
Och där fick jag stå, hur länge jag ville, ibland räckte en snabb kram som att visa jag är glad att du är okej (som vid bilolyckan) andra gånger i något som kändes som evigheter (alfs bortgång).
Men jag är glad att vi hade den relationen, vi kramades för att visa att vi tyckte om varandra och Jonas sa ofta att han älskade mig och skulle gå i graven för mig.

Och där satt jag i bilen, ledsen och ville bara ha en såndär jävla kram som skulle få allt att kännas bra igen, för bara han fanns så skulle allt ordna sig. En önskan en så jävla lätt önskan som en kram från min egen bror! Och omöjligheten, allt jag önskar är min bror, och min enda önskan kan aldrig uppfyllas...