Det blev inte som jag tänkt mig, efter farmor gick bort har jag varje julafton tänkt ja det kanske är sista gången vi alla är här, men då har jag tänkt att mormor och morfar är gamla, inte fan kunde jag tro att det skulle vara Jonas!

Direkt när jag vaknade började jag gråta, gruppen för oss som förlorat syskon hjälpte lite och vi började dagen med att gå till Jonas och göra fint och tända ljus, allihop och chiwaz fick också följa med.
Påväg hem så frågar en kille ifall vi har en tändare eller tändstickor de var också där och fixade, han fick en av mina. Jag har så många nu när jag behöver tända ljus, en i varje jackfickan minst och en i bilen.

Middagen är precis avslutad och jag fick väl i mig någonting, såfort jag satte mig började tårarna.. Jonas och jag satt alltid bredvid varandra på julafton, viskade och retades med alla, sen delade vi på ägghalvorna, jag åt alltid mer ägg en Jonas och när jag skulle peta över sista gulan så fick jag något i stil med "men vafan nu orkar jag inte äta fler" men nu låg äggulan där på tallriken det kändes som att den låg där och hånade mig, en jävla äggula och den fick mig att bryta ihop en två och tre gånger. Tillslut tog jag dendär förbannade äggulan med tårarna strömmandes ner för kinderna fortfarande helt ljudlöst som under hela middagen och leta reda på chiwaz.
Det var som att uppleva de första dagarna efter bortgången om igen.
Det värsta jag varit med om på länge! Tårarna bara fortsätter rinna, i sånhär läge blir det så påtagligt. Min bror är död och jag ska behöva sakna honom hela livet. Det är orättvist!
Det enda jag önskar är min bror tillbaka jag skulle ge mitt liv bara jag fick träffa honom en gång till!
Sen blir det dominoeffekt, det känns som jag förstör för alla.
Jävla ägg
Jävla jul

Ett år sen, man vet ingenting, man anar ingenting, från det ena ögonblicket till det andra.