Det är en av de där vackra sommardagarna då luften är varm och skön, solen har lyst solen har lyst från en klarblå himmel hela dagen men nu är den påväg ner. Solens strålar träffar trädtopparna och ett ljuvligt skimmer uppstår. Det ser ut som skogen glöder.
Allt är tyst och stilla.
Det kommer en ung man gåendes på den väl uppstampade stigen. Han går med lätta steg och tar djupa andetagoch njuter av den varma klara sommarluften.
Han har gått här förr, skogen har varit ett andningshål för honom, underbart att ströva omkring , plocka svamp och bara vara.
Han kommer fram till en glänta, ser en stor sten mitt på ängen den ser inbjudande ut. Han går dit och sätter sig ned. Han tänker tillbaka på sitt liv. Det blev inte så långt som han hade hoppats men det har varit innehållsrikt.
Han tänker på nära och kära.
Mamma, pappa, systrarna Cecilia och lina, mormor och morfar.
De har alla betytt så oerhört mycket för honom.
Men med lina har det verkligen varit speciellt.
Han var 6 år när hon kom till världen och sedan den dagen har han alltid tagit hand om henne. Han ler åt sin beskyddande instinkt och tänker på hur han alltid försvarat henne. Och hon honom.
Och Cecilia som alltid försvarat honom och låtit honom vara som han är.
Mamma och pappa, mormor och morfar som alltid stått vid hans sida och funnits där.

Han tänker på sina vänner!
Vad mycket roligt dom har haft. Och vilka äventyr!
Så underbart att ha vänner runt sig som bryr sig om en, det känns skönt.
Så reser han sig upp, tittar bort mot skogsbrynet, ser en stig som han inte sett förut.
Han börjar sakta gå över ängen mot skogen och stigen. Det känns som att det är den han nu skall följa. När han kommer fram till stigens början vänder han sig om en sista gång, sänder ännu en tacksam tanke till alla och höjer sin hand till en hälsning.
Vänder sig åter mot skogen och stigen och börjar gå. Han försvinner in bland träden. Så är han borta.
Kvar står vi medans solens sista strålar strilar ner mellan grenarna, och det som finns kvar är allas minnen.

Vi viskar tyst de orden
Du var det käraste på jorden

Så liten plats en människa tar på jorden, mindre än ett träd i skogen.
Så stort tomrum han lämnar efter sig, en hel värld kan inte fylla det.

Texter ur minnesalbumet från Jonas begravning den 5 juli, gravkapellet i Gamleby

Säkert kort som alltid framkallar ett sjukt känsosvall dock olika ibland blir jag bara jätteglad och ibland gråter jag som ett barn - Håkan Hellström, Det kommer aldrig va över för mig.
Jonas och jag hatar Håkan och sista tiden på jobbet spelades den ungefär 3 gånger om dagen och någon av oss skrek alltid HÅÅÅÅÅKAN ! och höjde volymen på radion och sen sjöng vi som galningar fult och falskt som fan! Jonas sjöng alltid fel vid 24 och sjöng 29 ist.

Jag kommer älska dig när jorden gått under, för jag tänker aldrig dö, nej det kommer aldrig va över för mig.

Vi skulle älska varandra tills jorden gått under och du skulle aldrig dö, nej det skulle aldrig va över för dig.