Istället för ett lugnt gråtande slutade det i hysteri, hyperventilerande, skrikande. Sen blir jag helt slut.
Och ja under sånna attacker får jagnpgot psykbryt då jag inte kan kontrollera mig.

Som tur gick det över fort.
Livet kommer ibland och ger mig en smäll över käften. Ibland blir det för mycket, ibland gör jag säker jag i efterhand ABSOLUT INTE är stolt över, men det som hände nu lättade mig nog lite istället och jag ångrar det inte.

Att gå hemma ovh inte ha något att göra är en plåga - inget att syssla med = mer tankar.
Det är inte så att jag inte vill tänka på min bror, men ibland har man inte orken att ännu en gång förstå att han inte kommer hem mer, ingen mental styrka till att bryta ihop och sen komma igen

Idag är en dag jag inte vill förstå, jag vill inte förstå att man bror är död
Dagarna jag inte förstår är så mycket lättare, dagar då det går in i huvudet utan att ens toucha hjärnan och sen försvinner sen med tanken att man ska ringa Jonas och berätta dendär roliga som hände.

Nu är det kört, jag gråter. Det är inget hysteriskt gråt dom kommer inte så ofta längre, jul kan jag kontrollera mig men tårarna bara forsar, men det är annorlunda på det ledsna.

Jag saknar honom hela tiden