Om ni visste vad mina ögon sett, mina händer och läppar vidrört, och mitt hjärta känt.
Gå in i ett rum, se sin döda bror, klappa hans huvud och kind pussa hans svala panna.
Hjärtat brister , exploderar, om man skulle lyssna noga skulle det nog vara så man kunde höra det spricka sönder.

"Jag skulle inte kunna leva utan mitt syskon"

Vi har alla någongång hört det, jag har sagt det "utan dig skulle inte jag heller finnas" direkt när jag fick veta att Jonas dött skrek jag " jag vill också dö"

Det jag skriver nu känns konstigt , som att jag vore känslokall ...

Du kan leva ditt liv utan ditt syskon !
Det finns stunder jag också vill dö, tänker på vilket sätt som vore lättast, räcker alla piller i skåpet ?
Men man vill inte dö.

Hade jag verkligen velat dö hade jag varit död nu, men resten av familjen ? Hur egoist får man vara ? Mormor och morfar som har det skitjobbigt, ska man utsätta dom för det igen ? Mamma och pappa , ska dom behöva förlora ett barn till ? Micke min morbror som bara hade Jonas och mig, ska man låta det som betyder mest för honom bara försvinna ? Min storasyster ska hon förlora ett syskon till ? Det helvete jag gått egenom ska man låta dom man älskar gå egenom det 2 gånger ? Vara så egoistisk och svag ?

Mitt liv är inte lätt, jag vill inte leva utan Jonas, men problemet är nu att jag inte får välja att ha honom kvar , jag måste kämpa varje dag för att fortsätt leva utan det ni säger att ni inte skulle klara. Det får mig att känna mig känslolös som att jag inte älskade min bror, att jag inte bryr mig, att vi inte hade någon relation.

Det är tufft, jag saknar hela tiden, ett tomrum efter den som alltid stått mig närmast, närmre än mamma och pappa, den jag skulle offra mitt eget liv för, den jag älskar mest.
Men ni ska veta att när ni hamnar i denhär situationen är det svårt att förstå vad som faktiskt hänt.

Men man lever, överlever