Idag har jag varit och flyttat mormor och morfar.
När jag höll på att rulla ihop en av mattorna ropar jag ut till morfar och vi börjar skratta, börjar gå utåt och möter mon morbror som också börjar skratta, hänger skrattandes upp mattan på mattställningen och någonstans där slår det mig "dethär är varför du kämpar varje dag, dethär är orsaken till att du fortfarande lever"

Jag lever för min familj!
Min mormor och morfar som bara har mig som barnbarn i livet kvar.
Min morbror där jag är det enda syskonbarnet i livet kvar.
Min mamma som bara har mig i livet kvar av sina barn.
Min syster som bara har mig som levande syskon kvar.
Jag som är pappas lilla flicka.

Jag lever för dom ! Vissa av dom säger att dom inte skulle klara det utan mig, och jag klarar det inte utan dom.
Dom där jag kan vara mig själv, dom som gått egenom helvetet med mig, dom som inte tycket någonting jag säger är konstigt eller att det är konstigt att jag skrattar och för den delen kanske gråter 10 sekunder efter. Dom som är mina ! Min familj.
Det var skönt att få den tanken, nu vet jag varför jag fortfarande lever och varför jag försöker kämpa, det är min familj inklusive Jonas jag lever för Jonas också, jag vet att det är vad han hade velat. Även om vissa dagar är kantade med dåligt samvete över att jag lever när han är död. Varför jack te gör någonting åt det, jag vet ju att han inte hade fortsatt leva ifall det var jag som dog " om det var du som hade dött lina, då hade jag inte haft något barn kvar för Jonas hade inte klarat det" jag vill inte klara det för jag vill inte att folk ska tro att det jag gör är lätt, som att jag skiter i honom men jag vet iaf min anledning till varför jag fortfarande lever och det räcket för mig.

Kärleken till och från min familj gör att jag vill leva!