Konstig, ena stunden skrattar man sen är det bara som att vända på handen så stortjuter man och vankar fram och tillbaka i lägenheten och skriker till sig själv att det inte finns någon mening och att man vill dö. Sen tillbaka till ett läge då man bara är helt tom, varken glad, ledsen, arg, besviken - Inget.

Kan inte sova, ligger och tänker på vänner jag en gång haft men har insett att det bara var när dom behövde mig, Inte nu när jag behöver dom. Vänner man trott har stått en nära, som jag trodde faktiskt brydde sig om mig som visat sig bara brytt sig om sig själva. Det känns ensamt. Men det gör mig mer tacksam för dom som istället klivit fram, riktigt gamla vänner som hör av sig, bara frågar hur man mår, som bryr sig även att dom blir ledsna bara av att fråga. G
Tänker på Jonas, hur han hade funnits för mig om det varit någon annan än han som gått, han hade gett hela sin själ, han hade gett upp sitt liv bara för att se till att finnas för mig, han hade kommit hit och sovit bredvid mig, lagat mat - självklart hans köttfärssås! Sen hade vi bara hittat på konstiga saker. Tänker på mamma och pappa, mamma hade det jobbigt idag, mormor och morfar, Micke som är ensam. Cecilia - min storasyster som är ledsen idag och jag kan inte hjälpa henne och säga att allt ska bli bra, livet är åt helvete, jag vill ha tillbaka min bror NU och få tro att livet är något underbart.
Jag vill inte sakna mer, jag vill inte fundera på varför jag helt plötsligt inte duger åt vissa vänner, jag vill inte se min familj ledsen, jag vill inte se deras hjärtan i spillror, jag vill att min bror ska vara här. Sova bredvid mig sådär som för bara lite drygt 2 månader sen, direkt utkommen från fyllecellen (som jag inte alls var stolt eller glad över), luktar bakfylla och har köpt med sig en tonfisk baguette som stinker ännu värre ! Jag vill ha min bror tillbaka

Nu har jag feber, bara det blir minnen som jag sedan blir ledsen över.
När jag var liten inte mer än 2-3 år så hade jag över 40 graders feber och låg och yrade och dom såg inte mer än mina ögonvitor, då satt Jonas på madrassen som jag låg på och försökte prata med mig och grät och var så orolig. Och när jag var 12 och hade körtelfeber så smög han och pappa in i omgångar när dom trodde jag sov bara för att känna på min panna ifall jag hade feber. Han tvingade tom in sin nya flickvän att hälsa på mig när jag låg där som ett anorektiskt svettmonster.
Jag saknar dig Jonas, något så fruktansvärt.