Jag har gjort det jag absolut inte ville, jag har accepterat att min bror inte finns mer. I början var jag livrädd för det. "Du kommer lära dig leva med det" jag kommer ihåg när jag fick meddelandet, jag var inte hemma utan hos en vän, jag kastade telefonen och jag upprepade bara "slutaslutasluta" sen började jag gråta jag behövde inte förklara jag fick tröst iaf. Männsikor tror dom hjälper genom att skriva så, men snälla det gör bara ont, tänk för er själva ett enkelt beklagar räcker, inga långa noveller om hur er farmor gått bort och att det blir bättre.

Jag vill fortfarande inte lära mig leva utan honom, men jag har sakta börjat acceptera att det inte finns något val, och för det glömmer jag honom inte. Och prästen som sa det kan ta sig i röven, hatar präster!
Förhoppningsvis behöver jag aldrig ha nått med en sån nedtryckande människogrupp att göra igen.

Jag accepterar, jag lär mig inte att vara utan, jag glömmer aldrig. Man glömmer aldrig någon man känt för. Och min bror stog högst i mitt liv, hur skulle jag kunna glömma?

Faces remenbered we'll never forget.

Och idag skänker jag Vera och alla hennes anhöriga en tanke när dom just nu tar farväl och hjälper henne på färden.
Vila i frid