"Saknaden är som ett monster som river och sliter i magen"
Jag förstår precis vad tanten beskrev, granntanten dryga 80 år gammal som förlorat 2 av sina 3 barn beskrev saknaden som ett monster. Nu snart 7 månader efter att Jonas lämnat oss förstår jag precis vad hon beskrev, hysterin den intensiva saknaden har lagt sig, jag skriker inte längre, jag hyperventilerar inte tills jag försvinner längre, saknade har istället blivit derdär monstret som sliter i en inuti. Tårar som sakta glider ner på kinden och ett tom plats i hjärtat. Ett tomrum som aldrig kommer fyllas, du fattas.

" inte han! Inte han som var så snäll och hjälpte mig, en så trevlig pojk, men det är så, endel är för goda för att få vara kvar på jorden"

Han var för god, för lätt att falla för, för hjälpsam, tog hand om dom som behövdes tas om hand, gick in till granntanten som var mörkrädd när proppen hade gått och hjälpte henne i det becksvarta huset. Han var för god för att vara kvar i denna hemska värld.

Kvar är tomheten, saknaden och monstret i magen.