Jag förstår känslan jag ger mamma när jag ringer och tjuter och säger att jag bara vill att han ska komma tillbaka, att han har varit borta för länge nu, och att jag nog inte klarar av det längre, jag vill inte mer.
Mamma säger att jag måste kämpa, kämpa ännu mer, hon vet ju hur det är själv
Mellan hyperventilationen och tårarna klämmer jag fram ett viskande varför ?
Varför just min bror av alla? varför blev det såhär ? Varför pratar alla en massa skit ? Varför ska vi behöva gå igenom detta ?
Ska en hel familj varje dag behöva vakna och kämpa för att hålla livslusten uppe och undra varför fick inte jag gå istället?
Varje dag kämpa mot allt skitprat, kämpa för Jonas heder, kämpa för att inte visa att man mår så hemskt inombords.
Jag är bara en liten flicka, en flicka med sin storebror alltid tätt vid sin sida, håller handen för att jag inte ska försvinna i vimlet, klämmer ut information ifall någon varit elak så han kunde göra upp med den, Björn som helt plötsligt fick ett snöbollskrig, eller Rebecca som fick en sån utskällning och Gänget som fick rada upp sig i en busskur efter skostorlek och sen fick en hel föreläsning om att dom aldrig skulle göra mig illa, sov hos mig när det tog slut med killen och jag inte mådde bra, jag som åkte 2 mil när det tig slut med hans tjej bara för att ge honom en kram och bara sitta där, vi sa inget men det skulle bra vara så för vi visste att för tillsammans löser vi allt! Min bästa vän, min trygghet, mitt allt. Nu är jag ensam, jag kan inte prata med min bror om killen som var ett svin (självklart skulle han hålla med och säga att jag aldrig mer skulle prata med idioten) planera julklappar, berätta alla sjuka saker som händer (även att han inte uppskattade bilden till kasslerhistorien) visa alla tårtor jag gjort så han kan gå runt och visa bild på dom och skryt sen.

FAN

Jag vet vad min bror sa sista lördagen i livet, jag är stolt över dig också bror, jag älskar dig också bror, och jag skulle också gå i graven för dig bror, du är allt.