Väntar på en vän som ska komma hit och äta frukost, tänkte att jag kunde skriva lite om min relation till min bror , hade 75 unika besökare förra månaden så kanske inte bara mig jag skriver för längre.
Så min bror Jonas , han var 6 år när jag föddes lycklig och älskade mig redan från första stund, tom innan jag var född ! Vår dagmamma sa att Jonas var helt till sig redan från den dag han visste att han skulle få ett syskon. Han önskade sig en lillasyster, en lillasyster med svart hår som skulle heta Sara Karlsson. Lillasyster med svartfärgat var jag ! Namnet blev väl inte riktigt rätt men Jonas var med och valde , syskon fick inte komma in på bb förrens på kvällen men Jonas kunde inte hålla sig och följde med mormor och morfar redan på dagen, rusa in och slet av mig mössan och blev så glad ! Jag hade svart hår ! Mormor säger att hon aldrig glömmer hur jag gnydde och var orolig tills Jonas körd ner huvudet till mig och sjöng, jag blev tyst och somnade, Jonas gjorde mig trygg, redan från första dagen, under min uppväxt har jag aldrig behövt vara rädd jag har ALLTID vetat at han funnits där , bara ett telefonsamtal bort. Han styrde tom upp mitt kaos i livet när han var i Västindien och jag hemma i Västervik. Han har alltid fått mig att känna mig så trygg och han lovade att han alltid skulle finnas för mig, tyvärr kan man inte styra över alla faktorer här i livet och jag vet att han aldrig skulle lämnat mig ifall inte döden kommit emellan.
Jonas och jag har vuxit upp med en enorm kärlek från våran familj, men vi har aldrig behövt varit avundsjuk på den andra, jag gissar på att det är så man får en sån fin relation som vi hade.
Jonas var min storebror, min bästa vän, min trygghet och den jag älskar över allt annat ! Ingen kommer kunna ta den platsen som min storebror har, älska så mycket vet jag inte ifall jag kommer kunna göra igen.
Folk säger att det vi hade var något speciellt, oftast har inte någon sett den sortens relation mellan 2 syskon och med sån åldersakillnad, jag har tom fått höra att vi skulle varit tvillingar och att något har gått fel, och att Jonas och jag inte var 2 människor vi var 1 som blivit delad , något hade gått snett.
Jag är sjukt tacksam över att han och jag har stått varandra så nära och vi har alltid vetat när det varit något med den andra allt från saker som hänt till saker man grubblat på - lina du har ju en hemlighet, säg vad det är ! Sen tjatade han och fick lova att inte berätta, han lovade att ta mina hemligheter till graven, han höll det. Inte ens mamma fick veta !

Nu är den människan borta, den som funnits där hela mitt liv, som skulle komma och hålla mig i handen när jag hade svårt att gå, den som skulle hålla om mig när jag var ledsen, den som skulle finnas resten av mitt liv. Livet är sjukt, ibland inte ens värt att leva. Jag saknar så jag håller på att inte klara det vissa dagar, halva jag är försvunnen, min bättre del.

För Jonas kompisar var han den som alltid ställde upp, fanns där och ville hjälpa alla ifall dom mådde dåligt. Jonas var han som hade såna sjuka idéer och fyfan vad kul man fick om man följde med på något av hans hitte på ! Ja vet att han är saknad, det finns ingen som han.