Carpaccio, Jonas satt på en av stolarna ute i matsalen förra våren och åt hjortcarpaccio, han berättade att han åt en förrätt, hjortcarpaccio med lite olika grönsaker på och den var så god, jag skivar carpaccio, just en sån han åt, när han satt där ute i matsalen, jag ser föreställande min bror på stolen, han skrattar, jag vill se honom skratta en gång till, åh jag vill ringa Jonas! Han är död, hjärtat slår inte längre, mitt hjärta däremot slår fortare, säker så fort att det hade klarat av att syresätta hans kropp också, vi har inte jonas kvar, han är död. Död, bilden visar sig, bilden på min brors livlösa kropp på sjukhuset, hjärtat som slår sådär fort är ångest, här går inte få en ångestattack, hans lila öron, vicka på tårna lina!, blå stripor som slingrar sig upp från bröstet upp mot min brors ansikte likt perfektion, vicka på tårna förhelvete! Chiwaz hår, pappas tårar, vicka! Mammas chock, syrrans tysta snyft. Vicka på tårna då! Min röst viskande i hans öra, jävla jävel, vicka vicka, ångesten lägger sig, men stannar kvar likt ett regnmoln i en teckad film, skuren kommer en annan dag, en dag jag har tid, den vräker på allt och jag konmer bli så tung av allt regn att jag inte klarar av att stå.

Idag kom skuren, 2 timmars gråt.
Tänk vad en carpaccio kan göra.