Sitter vid köksbordet, six white horses, 1000 bitar och det kommer aldrig va över för mig om och om igen och tårarna rinner. Sista veckan har varit helt hysterisk. Tårar tårar och en skvätt ångest på det. Hjärtklappning, skakningar och hyperventilering. Jag går detaljerat igenom dagen i huvudet 14 Juni 2014. Jag vet vad jag skrev till folk, vad jag sa i telefonen, vad jag skrek på gatan, läkaren med blåtiran, källa rummet, vita filtar, Jonas , lukten, pappas blick, hur jag gick där med kockkläderna och höll pappa i handen, hur jag tjatade på läkaren, sköterskan med håret, poliserna, förhöret, armbandet, tårarna, polisens känslokalla sätt, hur jag inte vill lämna Jonas, husrannsakan, frågor, spyan, telefonsamtalen, lämna beskeden, förstöra folks liv, Micke, mormor, morfar, tårarna, jag vill dö, promenad, skogsvägen, ensam, jag vill dö. Sen sakta hur man börjar kämpa, vi är överlevare, jag är en överlevare, livet funkar man lever i förnekelse och energin kommer från chocken, sover, sover, sover orkar inte hålla mig vaken, Jonas säng, hans lungvätska, jag sover på det, sova, sova, slappy, hatten, kläderna, sova, blommor, sova, ta emot blommor, tårar sova, ta emot blommor, tårar, vänner, tårar, sova vänner, familj, vänner, familj, vänner, det som fick mig att överleva, att vilja leva, familjen och vännerna, tack för att ni fick mig att välja livet.

Rörigt inlägg, men så är tankarna, välkomna in i mitt huvud.
Vad kan man göra när ett hjärta blöder?