I förrgår blev det för mycket, började med en minnesvägg för Jonas, framkallade bilder på honom och började bloggen, tror det var allt det som tillsammans gjorde att jag fick panikångest på kvällen. Vad man än gör så är min storebror i mina tankar, och det gör ingenting för att jag vill att han ska vara där men det gör också att det ibland blir kaos i huvudet - något kroppen får ta stryk av.
Tror också att jag i vissa tillfällen blir lite avtrubbad från verkligheten och inte alltid är så trevlig emot dom jag umgås med men tyvärr tror jag inte att det är något som kommer försvinna riktigt än, jag är arg och jag är sur och jag är bitter och anser att världen är orättvis, jag har tillochmed ibland tittat på en främmande människa och tänkt "varför inte du istället" vilket också får mig och tro att jag är störd. Hur kan jag gå runt och önska livet ur en främmande människa? Denna någon betyder ju lika mycket som Jonas gör för mig för någon annan och inte skulle det vara rättvist heller och helvetet jag just nu vandrar igenom önskar jag ingen.

Igår ringde mamma läkarstationen och jag fick en tid till psykologen, värt ett försök anser jag, mest vill jag bara få höra att allt jag känner och gör är normalt.
Hon fick prata med samma sköterska som för någon månad sen blev lite arg på min storebror.
Han ringde ner på fredagen och ville beställa en tid tills på måndagen, men det gick inte för man var tvungen att ringa samma dag och Jonas blev nog lite irriterad över detta. Det blev lite tjafs om det och tillslut frågar Jonas " om jag har en hjärtinfarkt då?" "Ja, jo då måste jag ju ge dig en tid" så fortsätter det väl en stund tills Jonas säger " så du jobbar inte övertid iaf" och hon blev lite lagom arg.

Igår var det alltså hon som svarade i telefonen och i den lilla håla jag kommer ifrån (och fortfarande är skriven i och får läkarvård i) känner alla alla och mamma sa att det gällde hennes dotter som för en månad sen förlorat sin bror och jag tror hon behöver få komma och prata med någon, ja svarar hon bara , mamma uppger mitt personnummer och hon säger " ja.. Det är ju Lina det ja" och jag fick en tid till läkaren först på tisdag. Gissar på att jag inte behövde ringa ner samma dag för hon var rädd att jag skulle hinna dö innan, samhället är uppbyggt så konstigt.