Jag har många gånger funderat på vad jag gjort för att förtjäna detta, saknaden, sorgen, smärtan. Idag insåg jag att jag inte gjort någonting, ännu en gång är det bara orättvisan. En av världens finaste människor sitter och vakar över sin syster, utan som helst anledning att förtjäna detta.

Jag har precis skickat iväg ett sms, trots det jag gått egenom har jag svårt att välja mina ord, vad säger man till en som är i den situationen? Det är jobbigt. Det fick mig att tänka på alla som fanns för mig, alla små och stora handlingar som uträttades för mig utan att någon visste vad de skulle säga, hur det skulle agera och trots att det var jobbigt och svårt.

Jag vill ge alla ett tack.
Familjen som har betytt allt i dethär trasslet.
Louise, hon som hjälpte mig mest i dethär, som fortfarande finns där och stöttar, det finns vissa dagar då jag inte är stark. Hon som grät med mig, skratta med mig. Hon som mötte upp mig mitt i nätterna när jag fått panikångest, lyssnat på mitt tjat. Och hela tiden bara funnits där som en trygghet. Enda från telefonsamtalet med beskedet fram till idag. Timmy som jag fick vara hos, som också lyssnade på mitt tjat men när jag pratat klart fick jag vara vanliga jag, prata om de vanliga sakerna vi brukade pratade om, skratta, förtränga en stund utan att bli dömd, jag fick vara vanliga jag och det var så enkelt just då, ens vanliga jag försvann annars i något vimmel av vad människor förväntade sig att man skulle vara. Rasmus som genom några meddelanden på fb-chatten hjälpte mig på ett sätt ingen annan kunde, han visste precis vad jag gick egenom, så starka ord från denna unga kille. Mia, mitt ex mamma som bara ibland hörde av sig, visade sin omtanke och frågade ifall hon skulle ringa om nätterna när hon visste att jag kunde sova, bara frågade hur jag mådde. Oscar och John som säkert inte förstår hur mkt det betydde för mig, detdär lilla sms:et. Ca en månad efter Jonas bortgång varje kväll gick jag ner till vattnet lyssnade på How i wish you were here och grät. En kväll gick jag förbi briggen och bort till min bänk och ett sms trillade in "kom till briggen ist." Jag svarar jag mår inte så bra just nu. "Vi såg det, därför vi vill att du ska komma hit, kom sen när det är bättre" jag gick dit, killarna berättade att dom varit rädda för att möta mig men det blev bättre jag bara pratat med dom. Trots att dom var så rädda tänkte dom på mig. Caroline, hon som fått mig skratta hela sommaren men förstått att jag inte alltid velat följa med ut, hon som stöttat mig på jobbet och sett när jag mått dåligt där och bara bubblat på om allt mellan himmel och jord för att hon vet att det är det som behövs när jag virrat bort mig i mina tankar. Nanne, han som har det mest likt mig, precis som jag förlorade han sin bror den 14 Juni, Nanne är som min bror, han bara finns där och vart än i världen han är har han alltid någon liten tid över för mig och ett meddelande trillar in, han är nog det närmaste min bror jag kommer, när jag träffar honom är det som min bror i en annan kropp.
Finns många fler, som gjort mindre saker och även det är uppskattat, t a c k
Jag vet att jag tackat vissa av er personligen, men tack räcker inte.

Ikväll går mina tankar till Oskar, hans storasyster Anna-Sara och familjen.